Kan inte sova.... snart ska ja upp, åka till jobbet, hämta remissen och vara på labbet halvåtta.... denna månad är en viktig månad... jag måste visa vad jag går för och ändå grubblar man. Vad gör jag för fel? Hur ska jag tänka, vara och bete mig för att bli sedd? För det hjälper inte att be om det, tjata, och ännu värre strunta it.
Jag har mina problem...likt som alla andra människor men något jag kämpar med varje dag är mina extrem impulser som tar på mig själv och min omgivning, framför allt med dem man lever med.
Enligt psykologen är det inte bra på grund av min ADHD diagnos som är anledningen till impulserna. Men den plötsliga ilskan har och göra med min uppväxt... absolut kan det ha med den saken att göra och om det är det blir det tufft för den vill jag gärna inte återuppleva om man bortser från min tid på landet med min farmor, farfar, lord och alla djuren och naturen.
Jag har varit i utanförskap i hela min uppväxt i princip om man bortser från dem som va mina vänner som sedan försvann när jag plåstrat om dem.
När jag slutade skolan vart det nog värre för jag var som en storasyster för alla och jag vart tillfredställd men likt där har man inte hört ett ljud av dem.
Jag kanske är en krävande människa för jag aldrig fått något tillbaka och blir då som en jobbig hund som alltid ska upp på knät och bli ompysslad vart man än är.
samtidigt tycker jag att kag är någonstans värd den kärleken jag vill ha utan att behöva kräva de.jag önskar bara någonstans att det borde vara naturligt att tycka om mig och vill visa de, eller aaa.. ja fattar inte ... eller jo....
slutsatsen kan väl vara att man vill vara älskad för att han/hon/de gör det och vill visa de. Inte att jag ska behöva visa och begära det. jag älskar min familj något oerhört och visar så gott jag kan varje dag för att jag vill! jag bryr mig om alla och vill visa de och på något sätt vill man ha kanske något gensvar tillbaka.
man ska inte behöva säga upp kontakten eller be flk fara o flyga.... vilket jag gjort ett par gånger och det kan ha vart bra i vissa sammanhang, vissa har ledsat på mig för jag är för intensiv och det är något jag vet måste ändra på. Jag kan kväva och lägga mig för mycket och det är ingen ursäkt att jag bara enar väl och bryr mig, jag måste låta bli och låta dem få komma tll mig om de vill något, samtidigt som jag är rädd att det kanske känner sig ensamma och känner att de inte har någon att prata med.... och där kanske min uppväxt kommer igen. jag hade ingen...
och om jag öppnade käften för något, fick alla veta det eller så fick man sota för det.
fan vad jag blir trött på mig själv.... varför kan jag inte va normal! varför ska jag vara ett jävla ufo.
jag vill sluta att känna mig dum varje gång någon frågar på ett nedlåtande sätt att jag inte behöver alla tabletter och vill nte direkt förklara att om jag inte tar dem hamnar jag på psyk och förstör er tillvaro....
och man kan ifan inte prata med mig för när cäl någon börjar fråga och fråga mer kan man fan inte slua snacka..... då ere som om käften och alla upplevelser vill ut på en gång.
och jag är så trött på att skämmas när folk tror man är lat när de vill att jag ska jobba och plugga och säger att det e något man kan, vilket jag nte kan utan att gå in i väggen och alt blir skit..... nu känner mig sig äckligt jälva värdelös och handikappad,
är det så här det ska vara i hela mitt liv? är det så här fittigt att leva över några diagnoser. som jag har det nu, blir jag rädd för mitt liv, jag blir faktiskt taget livrädd för jag är 23 år. och som jag har det nu hade jag inte alls räknat med. jag hade räknat med barn, hus, man, volvo och djur i djupvik och det skär i mitt bröst att mina drömmar om och om igen knäckts... och knäckts lite till när folk frågar varför man inte jobbar kvar.
om jag hade fått bestämma hade jag vart en djurvårdare och snickare, haft mitt hus att snickra på samtidigt som man har ett hem för hemlösa och skadade djur. feta jordgubbslandet där mina skithögar till ungar äter på fast meningen va att de skulle plocka skålen full.
ja måste sova.... sovit så dåligt men är uppe i varv.... fan fan fan.... kan alla mina tusen tankar bara försvinna nu!!!!! detta tar kål på mig!!!!! får ingen luft, ngest.
jag gör vad som helst för att bli som alla andra. något jag velat sen jag varit liten och det sen barnsben när man gick till skolkuratorn var rpdet att anpassa sig..... och ja... jag är jävligt bra på anpassa mig . jag har inget problem att träffa människor och få kontakt men desstu svårarae att behålla dem. för när jag tycer om någon blir jag som en igel och öser med kärlek och ibland till fel människor som tar emot dem och andra som springer fort som fan för det blir toooo much!
och detta problem tror jg inget problem i världen kan fixa utan det e jag själv. och där e ja kluven på hur jag ska fixa det.... jag vill inte vara ett ufo, jag vill vara en grym arbetare, en grym flickvän coh grym mamma.... men nu känner jag att jag kanske inte ska vara mamma eller flickvän, jag kanske ska vara ensam och plåga mig själv ......... jag är ju ingen elak människa men jag är ju inte normal på något sätt.
