Gårdagen
Igår kväll
efter jobbet kom jag hem till två galna monster. Att kolla den sista halvtimman
på Grey’s Anathomy var ju inte den avkopplingen jag hade väntat mig då Ludde
busar och Albin piper vid dörren.
När de
slutar går vi ut och de springer iväg med en jädra fart och då tar vi vägen hem
till Cicci.
När vi
kommer hem till Cicci möts vi av massa skäll och pussar för att sedan vänta in
Mia och Smulan.
Vi ska
nämligen till Saras skola som har nobelmiddag och uppvisning av deras
uppfinningar, det var kul, nervöst och lite medlidande till alla duktiga elever
som alla hade hittat på bra lösningar och nya uppfinningar.
Vi tar våran
springrunda runt fotbollsplanen och smulan och Mia följer med oss på te och
kollar på äntligen hemma och Ceasar Milano- mannen som talar med hundar.
Richard kommer
efter tio tiden med mat och vi sitter och glor på film som han valt och somnat
till…
Jag är dock
pigg och lägger mig i vardagsrummet och vänder mig mot Tv:n när klockan
passerat 02:00.
Morgonen
03:28
gnäller Ludde vid dörren och efter en kvarts gnällande går tar jag på mig
Richard stora, blöta skor och jacka. Under detta är det tunn tunna pyjamas byxor
och en topp för tuttarna.
Det är kallt
som fan men killarna är på hugget så vi kommer hem 04:10 då jag märker att
porten är stängd och låst.
Det är två
sandbilar som kör som dårar mot oss och efter samtal och snö kastning mot och
skrik måste vi springa. Denna procedur upprepades va tionde minut tills vi gav
oss vi fem och jag går upp mot tunnelbanan med öppen jacka där jag hundarna,
visar magen, och de för stora skorna och illröda öron, näsa och händer.
Hän släpper
förbi mig genom spärrarna så man får sätta dig på en kall bänk med en metro som
dock aldrig lästes då jag hade två hundar som bråkade om jackan.
Tiden gick
väldigt långsamt och när klockan närmade sig sex kom vi till slut hem och in i
porten.
Väl hemma
vaknar Richard av att Ludde gnäller då de inte finns vatten. Han säger då att
han har svårt att sova med ljudet av sandbilarna och då visar jag han fönstret
som var täckt med snöbollar och hans mobil med missade samtal.
Jag kurar in
mig till Nyhetsmorgon med te och mackor tills Molly kommer och får då bråttom iväg
till sista tunnelbanan.
Jag hittar
då inte nycklarna och ber då Richard leta. När jag väl sitter vid tunnelbanan
och ska ta fram garnet kände jag något dovt, som en plånbok och vad låg då där?
Jo, längst
ned i innerfickan låg nyckelknippan som jag alltid lägger i vänsterfickan. Men
gårdagens kväll gjorde de svårt för mig att föra ned dem då kardborrbanden skar
mina frusna händer så man gjorde en fuling och la dem i en ficka man aldrig
hittar.
Jag kan inte
mer än att skratta. För lite kul e de och undra va killen som satt bakom disken
på SL tänkte.
