I try my best but dont succeed

Jag vill alltid göra mitt bästa. Inte för att bevisa något utan för att jag vill. Mitt mål att alltid må bra och växa. Jag ger rätt mycket komplimanger till folk omedveten. Okända som bekanta. De bara kommer upp spontant om jag ser en grym teknik i dans, ta sig hand om barn djur, sätt att prata, uppskatta you name it. Jag söker inte bekräftelse att få tillbaka för min erfarenhet är att folk skrattar åt de eller ska trycka ned sin komplimang. De är inte mitt problem utan jag sa bara va jag tyckte och kände som jag gilla. Jag gillar ju människor och deras färdigheter och vill de ska då höra de då. :) Vi alla har våra svagheter och brister. Jag har dom och jag är rätt öppen med dem för att inte skylla ifrån eller dölja. Jag öppnar mina svagheter för att sedan kan bli uppmärksammad och att de vet att det är så och inget annat. Istället för att störa sig på en person som beter sig annorlunda och samla på sig dålig energi på de som kan växa till avsky vill jag finna förståelse och acceptans och då lättare kan säga till mig att de vart tokigt. Jag är rätt enkel. Har mina principer. Om någon frågar om klänningen är fin på en kan jag snabbt svara nej. Jag kan också be om ursäkt när någon visar missnöje och be dem säga till. Min bekräftelse kan vara kritik. Kritik i mitt sätt blir en belöning av erfarenhet att den grejen passar inte in. Jag tar inte illa vid mig att vara rak på sak. Men jag blir väldigt skör när man gjort allt tvärtom. Man gaddar ihop sig samlar på saker och spyr hur dålig man e som knte förstår va de tänker de vill jag ska göra. Jag har svårt att bli omtyckt av vuxna människor. Jag måste hitta en balans att kunna få dem förstå att jag vill göra de bra för alla med att vara rak. Men också kunna säga att något är bra när man ändrat ett beteende. För mig blir upprepade konflikter som i min vän ovetande har bildat ett bild där jag inte förstår och inte vill förstå. Att de tror man är lat, inte bryr sig, inte kan ta i saker själv. Jag är besviken på mig själv igen att jag misslyckat med de mål jag haft. Att bli en del av en grupp, kolegor, Jag tycker inte synd om mig själv Jag hatar inte mig själv Jag är bara frustrerad över hur jag någonsin ska lära mig anpassa till en värld som är så komplicerad där allt finns i huvudet och gror medan mitt huvud rullar för stunden. Do that - I fix Fix that - absolut Don't do that - Okej Jag har tillsammans med mor och boendestöd och far insett att sedan när jag var liten vart de kaos när mor vad mig göra 5 saker i rummet. De va kaos och jag hade misslyckats. De funkade inte för mig. De vart för myclet. Men ge mig en sak i taget wller två och jag gör de bättre än någon annan. Det är ju min styrka om man kan acceptera att börja med två. Då blir det rätt kränkande med öppet hjärta säga att detta vill jag bli bättre på men jag får förklara och försvara när de frågesätter mig som person. Jag kan känna av en människa och förstå Jag håller alltid inte med Jag kan säga till en person att den va dum som gjorde så. De betyder inte att den är dum Att bli arg på en för stunden för att tycka olika betyder inte att jag ogillar personen och är arg. Jag är rätt nolla Lever för dagen Fyller mig själv med bekräftelse för den är viktigare än någon annans. :) Men man blir skör när man trott och sett en bild som helt plötsligt blir en annan.

Saknad

Jag skulle ha sovit för länge sen men känner att jag måste få ut lite.

Jag måste få ut min saknad. Min otroliga saknad till barnen jag hade i skolan.

När jag började där va tanken att jag skulle hjälpa till en eller två gånger men de vart så mycket mer. Det vart så intensivt i samma veva jag kom dit.

Jag mötte barnen i klassrummet och vet att jag va för ärlig i vissa frågor som de frågade men de kom lika naturligt som deras ärliga frågor

Jag markerade på en gång om någon sa eller gjorde något på olika sätt.  Gick ut i korridoren och gjorde dealar att om jag får den att bli trött på en minut kommer den sedan fixa att vara still men då måste den viska till mig när de börjar bli dax och då kunde jag även fråga vad de va som gjorde de svårt.

De va så himla tacksamma. Jag kände viktig för dem som dom är för mig.
Våra egna stunder när livet var tufft. Mina hemläxor jag gav dem.

De va en sorg
De va ett misslyckande
Och svek att jag fick sluta.

Barn säger inte hur mycket de uppskattar än. Även om man kanske som vuxen vill ha bekräftelse för deras blyga osäkerhet.

Ord är ord.  Att visa är mycket svårare. Men de gör dom.

Hur många gånger har man inte sett eller hört hur en vuxen sitter och meckar.  Barnet springer stolt och visat sin teckning. Föräldern säger som i rutin "jätte fint gumman..." bara jag som ser de.

Hur ofta hör man vuxna säga "jag älskar dig,  jag saknar dig, jag tycker personen är toppen. Men kroppsspråket visar inte.

Vi är så himla fast med att kommunicera att vi glömmer kroppsspråket.  Så även när vi talar missförstår man. Man har slutat se på individen.

Det är kanske därför jag får ett speciellt band med en individ. 

Jag måste se hela personen,  höra kanske känna och lukta. Jag förstår inte va en person säger som är någon annanstans. Jag beger full fokus som den behöver på mig.

Jag ser dem på de sätt de ser andra på.

Som barnen säger.
Ett vuxet barn

Mobbing

All text försvann som jag skrev i över en timme så jag får försöka igen

Mobbing finns överallt. De finns inte bara bland barn och vuxna. Även hos djur.

Om vi tittar på djurriket och väljer hundflock så gäller två saker.
Är hunden i frågan sjuk annorlunda gammal skadad kan den bli ihjäl biten eller utfryst.
Varför?
När man är en flock måste alla vara jämlika eller kunna ha balans. Om de då finns en i flocken som skapar obalans blir flocken otrygg och på så sättet svaga.

Mobbingen tar aldrig slut. Vi gör våra kampanjer och ger guldmedaljer men de sinar ju iväg. 

Nyckeln till lyckan är att finna smärtan
De kan också ses att finna förståelse

Nyckeln till acceptans är att finna de som man inte förstår och är osäker på

Jag tror många vuxna barn kanske från en början inte förstår vad de gör
De ingår i naturen att frysa ut och få bort personen istället att lära känna personen.

Om du är speciell
Funktionshinder
Religion
Sexualitet you name it sticker ut på ett främmande sett blir det ett hot då de inte finns i gruppens fyrkant.

Det jag vill är att man tar in föreläsare till skolor och arbetsplatser som gräver ända ner till att finna kistan med dom förbjudna skrämmande dömande känslor som finns och förstå andra och bli då mer mottagliga.

Jag minns en sådan pinsam situation när jag hade bytt till min andra skola. Alla satt sig så pass att jag inte kunde få plats. Alla går in före mig och sabbar min plats. Dom från friends ser detta och säger...
"Vi kommer från friends och jobbar med att stoppa mobbing i skolan "
Barnen tittade på dem som inget speciellt för i ärligheten så visste nog dom inte om de.
"Vi såg tillexempel en tjej som kom sist och verkade inte vara så välkommen in"

De ber mig gå ut men dörren gick inte att stänga igen. Barnen fick då tillåtelse att säga allt dom ville då de gav exempel "hon är jobbig" och efter 30 sekunder utanför gick jag ut. De fanns så mycket hat och barnen skrattade och höll med varandra...

Förutom att jag fick frånvaro den dagen fick allt höra va de sa och att de trodde att jag tagit dom....

Jag vet hemma att far bad mig att de lugnt med mina färdigheter och kloka ord för att de stör och provocerar men när jag spelade bandy kunde jag inte låta bli och jag vart utvisad så fort jag snodde bollen från killarna. Jag höll låg profil tyckte jag annars men när ett barn eller grupp inte vill ha en i gruppen finns det inget som hindrar dem att finna fel hos en vilket blir mer trovärdigt att en hel klass intygar en sak och jag en annan.

Separation och 6 års

Jag märkte att något inte stämde
Redan i Huddinge
Pappa jobbade när mamma var hemma och när pappa kom hem skulle mamma jobba.
Mamma va ledsen mycket.  Hon satt nere med massa papper och sa till sig själv att hon inte skulle fixa det.  Jag vet inte om de såg mig från trappan men pappa försökte trösta mamma så gott han kunde.

Det vart en ny förändring som jag nog aldrig han reflektera över häller. De bara va så. Pappa sov hos en kompis i en källare och på mornarna gjorde han havregrynsgröt med smör i
Tack vare den smörklicken kunde jag äta havregrynsgröten. Jag skulle börja skolan. 6 års och där började de hända saker. Barnen från dagis började prata om mig och hetsa mig. De puttade spottade och sa elaka saker. Jag slog dom.
Jag minns en tjej som en gång va min bästa vän. Hon fick gör sig att göra sig osams med mig. Hon tog in mig i ett trähus och kallade mig fuck you unge.  Jag slår henne och hon gråter och skriker fuck you unge. Jag slår igen och skriker sluta och jag fortsätter slå så länge hon skrek på mig. 
Jag fick mycket skäll av lärare och barnen gick in i min låda för att lägga sina saker där för att sedan säga att jag snodde sakerna.
De kunde säga att de visste att mina föräldrar skilde sig för att jag fanns.

Pappa jobbade mycket
Mamma va ledsen och arg

Jag försökte hjälpa till men gjorde allt bara fel enligt henne.
I skolan trodde dom att mitt uppförande va för mammas och pappas separation. Men om jag ska va ärlig fattade jag inte ett dugg va de hade med min skola att göra. De hatade mig.

Jag började på BUP.  Jag var Sex år och jag minns de första vi sa till varann.

"Hur mår du?"
"Bra..."
jag hade svårt att lyssna och va still samtidigt o inte börja störa mig på ljuset.. så jag började rita. Massa.

"Vet du varför du är här?"
"Jag är inte som andra barn. Det är något fel på mig."

De va skönt att säga det men svaret jag fick gjorde mig ännu mer förvirrad.

"En Sex åring ska varken kunna säga sådana här saker eller förstå va det innebär "

....min tanke idag. Om då en Sex åring säger en sådan sak bör man väl ta det på allvar?

När pappa fick veta att jag hade slagits lovade jag mig själv att aldrig slåss...
... de resulterade i att tre äldre pojkar gav sig på mig.
De kunde ibland vara fler. De slog mig öppet där lärarna kunde se utan att de reagera. De puttade ned mig från klätterställning så jag inte kunde gå på benet. Jag hamnade rätt ofta hos sjuksystern.

Jag minns en gång så väl. Jag sitter på muren till skolan.  Killarna spelar innebandy.  Jag ser att ena siktar bandybollen på mig. När den gör de skriker de att jag var i vägen och slog mig i ryggen med klubborna.  En av killarna hitta ett hopprep han slog mig. De värkte överallt och jag såg den äckliga läraren ... jag såg henne och hon såg mig. Jag flyr. Jag springer ned för backen och springer en bit till tills jag kommer till ett tomt fritids.  Jag sätter mig där och gråter och en arg äldre man öppnar dörren.

"Va fan sitter du här. Va gör du här. Du ska va i skolan."

Jag bara grät och fick bara ur att de slog och jag drog upp min tröja för att visa vart hopprepen och klubborna träffat.
Jag fick komma in.
Jag minns inte om de va mamma vi ringde först eller skolan.

Jag minns hur trygg jag kände mig att mamma skulle komma men när hon kom va hon kall. Hon sa inget. När vi kom mot skolan pekade jag ut fröken som såg allt i hopp att mamma skulle ta henne. Men de va fröken  som tog till orda att jag kommer få frånvaro. Mamma sa ingenting. ... jag va ensam. Ingen fanns åt mig.

Jag minns att jag blir jagad i matsalen och blir puttad i en vägg. Allt svartnar.  Jag gör bara hur barnen skrattar medan jag mår fruktansvärt illa. Pappa kommer och bryter ihop. .. de visar genom spegel att jag såg förjävlig och jag skrattar jag också. De växte ett horn men sen vart jag trött.  Pappa kände nog på sig något för i bilen hinner pappa fånga min spya i en påse och vi åker in till akuten. Jag va illamående ett par dagar och fick vara hemma. De va skönt. Slippa barnen och lärarna

En Thessan som plockar sten och ogräs

Jag kan sitta i timmar och titta på fotoalbum och foton från olika tider och ställen. Men dom som tar mest är dom från bondgården.  Mycket för att få bekräftat att de va på riktigt. Minna minnen är sanna, och dom är då glada.

När jag berättar vad jag fick göra på bondgården kan vissa på säga att jag hade ett tufft liv? Hur kan det va ett tufft liv att hjälpa min famor och farfar att plocka stenar, fylla hinkarna, föra dem bort till en sten hög, börja om igen och aldrig bli klar. Få blåsor och sår.

Jag älskade det. då gjorde jag som farmor och farfar och när jag ledsnade minns jag att jag kunde försvinna i en jordhög och plocka sten i ordning och se om de finns någon mask.

Det var rätt enkelt där. De visade hur mycket det va som behövdes göras. jag tror nog jag aldrig vart beordrad att göra det, utan det kom självmant, för jag såg utmaningen. farfar förklarade ganska länge varför de skulle plocka allt sten, de skulle sedan bli en ny fin jord utan ogräs och sten som störde. Innan vi körde igång med själva stenplocket fick farfar köra upp jorden med en traktor, men jag minns att den började brinna. och farfar bara skrek och satt kvar i traktorn. så farmor springer fram och öppnar dörren så han kunde springa ut. När traktorn då va trasig fick farmor, farfar och jag ta en gaffel liknande sak som skulle vända på jorden. samma gaffel vi hade till masken. jag fick också en som va trasig, de va i prefekt storlek. så vi gjorde så gott vi kunde tills Fredrik kom med sin jätte stora traktor!

vi hade grusplan bid huset och några plattor som jag skulle ordna... för de sa att jag inte kunde, de e för tungt svårt. självklart tog jag den.

de roligaste med att plocka ogräs va när man kände hur man fick upp hela roten. Men de hör ogräset satt som under sten. Efter en insedent då jag fick någon röd tusenfoting som gjorde mig illa vart jag rädd att föra mina händer intill jorden. det är jag än idag.

jag fick ett par trädgårds handskar men de greppade inte, känslan försvann. jag försvårade då gärna för mig . jag tog pinnar som ständigt gick sönder för att mjuka upp den hårda jorden. jag kunde sitta i timmar med samma ogärsplätt tills farmor bad mig sluta. sedan vart jag arg. farmor vart irriterad och då kom tyskans mummel fram.
tyvärr så började jag förstå fraserna mer och mer och när jag då säger att jag inte alls är ett dumt smuts gris smäller hon igen dörren.
Farfar kommer med en röd t shirt och tittar på mina händer och alla de trasiga pinnarna.
Jag förklarade att jag försökte få jorden bättre. Han sa då att de fanns vissa verktyg i ladan där dushlådan fanns.

När jag kliver in ser jag en jätte kruvmejlel som sitter under någoot trä, jag sliter bort den oh får en vägg att tippa. jag springer därifrån och smäller igen dörren.

Nu hr jag sruvmejseln och jag lyckades till och med få upp blocken som nog va lika stora som min överkropp då. när jag lyfte upp kunde jag snabbt dra bort allt ogräs och även upptäcka myrgångar och ögg.... de va coolt.  jag gick och hönta en sten som kunde hålla upp blocket medan jag slet bort allt ogräs och sabbade myrgången.

dagen efter hör jag farfar ropar på morgonen med de där lite luriga ljudstämman. Thessaaaaaan.

Jag går ned för trappan och ut genom dörrren. går med mina bara fötter över gruset.

"Vart är skruvmeseln? "
"Där borta....."
"hämta den nu."

jag såg hur han tittade in i ladan. balken som hade stått av mejseln hade lyckas ta sönder pumphantaget till duschlådan.

När jag kommer tillbaka ger jag han mejseln, han tar den... fäller upp träbalken, sätter mejseln under, tar fram en spik och hammare och spikar fast den.

"så, nu vart den dit satt. va gjorde du med mejseln, den är alledes jordig och mejseln är helt oanvädsbar från stenar som gör att den inte kommer fastna på en skruv."

"jag hittade myror under plattorna."

"va bra, då får vi skaffa myrr, och så får du andvända trädgårdsredskapen istället."

Jag fick en liten neccesär med en gaffelliknande, en stålpinne med spetts och spade och en ogräsmaskin... de va grönt.  Tyvärr så gick den där pinnen sönder då den böjdes av alla lyft jag gjorde med den... jg kunde inte låta bli att öppna lite exra för att kunna se vad de fanns för liv. ogräsen fanns ju runt om. i mitten va de mest sand, men de va där djuren gjorde sina gångar, la sina ägg. de va som en liten under värld. innan jag öste ned myrr.

jag tappade tiden, hungern, solen som gick ned.
just den biten har jag inte vuxit ur.

Tappar förståndet snart

I morse ringde jag min boende stödjare och avbokade. Inte för att jag skulle sova som jag hade hoppas på.

Men har inte fått sova på minst två veckor av mina knän som vrids,låser sig, viks,  knäcks... allt detta kan inträffa i min djupaste sömn för att sedan vakna i gallskrik ich en smärta som kan ta emot alla medel för att slippa känna eländet.

Jag märker att mitt humör ligger och svajar emot ett stup och jag börjar tappa kontrollen och humöret allt mer. Ingenting funkar och jag ser mina taggar växa ut från kroppen .

Jag håller på att bli galen.  För lite knän.  Det låter ju för larvigt men så e de. Ska på magnet röntgen den 20 april sen tar det ytterligare längre tid innan jag får hjälp. Jag kommer ju hinna få sparken och bli singel innan dess