#Aldrigmerafet

Man ska inte skylla på saker men däremot förklara hur man lyckats gå ner sig att gå upp i vikt. Mitt fall är enkel här. Under min period där jag jobbade på dagis va de för mig gå avstånd både dit och till vällingby för att hämta dogsen på dagis . De resulterade i att jag gick mellan 2-3 mil om dagen. I och med jag gick väldigt mycket så vart man väldigt hungrig. Min kropp hade råd att äta allt då den förbrände allt. Min vikt låg mellan 75 och 77. Tänk då va mycket jag åt för att för att inte gå ned med all den promenad jag gjorde.

Jag slutade och vart deppig och vilsen med noll ekonomi.

Sedan från att röra mig om dagarna, inte vara promenera till platser utan även gå hela dagarna med barn så hamnade jag på ett kontor. Inte nog med det vart mina kramper värre och värre som resulterat med tröningsförbud.  No more dance for me or running  :/

Från DuracellKanin till kontorsråtta med samma kost som innan är det inte konstigt att det går undan.

Men så idag fick jag nog när jag hittade underbara byxor.  Aldrig sett så fina byxor som va i min storlek. .. "va"
Fortfarande gråtfärdig att jag inte köpte dem men fick som sagt inte på mig dem och chocken att ha gått upp till 85 kilo. Det va över ett år sen jag vägde så mycket och det har jag lyckas gå upp på 3 månader....

Inget kommer rucka detta ... nu ska sunda Thessan tillbaka.

Detta va meningen. Har känt mig extremt deppig sen jag fick brevet från st göran som tyvärr inte verkar kunna hitta specialister i sthlm för just mina besvär och där man kan misstänka EDS. .. jag har alltid haft dessa besvär och får tro att jag alltid kommer ha så. Så jag får göra det bästa av situationen. 

Jag kommer iallafall inte dricka en enda gång förrän på nyårsafton! Då blir det champagne!!!! Och då ska jag väga 75 kilo igen!

Roxette - riktiga hjältar

Innan jag åkte tillbaka till Stockholm skulle jag söka på nätet på vilka låtar som skulle framträda. Då ser jag stora kända tidningar som sågar dem och ger allt en tvåa. Varför
De tycker marie Fredriksson satt på sin stol och såg sorgen ut
Låtarna hade tonas ned
Hon kunde inte sjunga eller hänga med.

När vi stod där förväntansfulla i ett spöregn tappade ja och andan när vi såg hur två assistenter hjälper henne fram till stolen på scenen. Hon ler med de största man kan ta. Första låten kör i gång och kör första versens meningar klockrena. Festen va igång
Visst hon höll inte samma toner eller hängde me. Men med pupillen va allt en fest och de fanns inget sorgligt.
Jag kände mest vilken hjälte som satt still på sin stol under hela konserten i spö regnet. Hon måste fryst arslet av sig. De hade en jätte söt sångfågel som klev närmre till Marie där de behövdes och ja... att sitta på en stol och sjunga. Bara de är ju ett hinder. Men hon körde och tårarna kom i massor

Hur har man mage att kritisera dessa konserter.  De gjorde de så bra att ala som va på scenen va klädda i svart. Hon va vit som en ängel och när strålkastarna körde o refrängen såg man hur regnet smattrade över dem och hon körde. De va en oförglömlig kväll. Mamma berättade att detta va bättre än när hon såg dem för 20 år sen i globen. Hon är en sådan stor människa.

Man kan inte kalla mig ett hysteriskt roxette fan. Men som bäbis om skriker, är ledsen eller glad satt mamma hörlurar runt mina öron , satt på kassett bandet och satt på joyride.  Då va ja tyst. Och låtarna har följd med mig hela vägen
I skolan skulle vi översätta låtar på svenska. Jag tog listen to your heart. Många texter och meningar från den låten finns som budord på alla mina.block och kalender tillsammans med tro hopp och kärlek. Tillsammans med sörj ej för det du saknar utan glädje för det su har

"Så mycket men så svårt att finna orden"

Det är en av raderna jag har med mig överallt. För jag har så mycket inom mig som är så svårt att få ut och nå ut. Att lyssna till sitt hjärta.

Marie Fredriksson.  Du är en idol jag alltid följt.  Dina låttexter har jag spridit till andra som.aldrig skulle lyssnat på dem. En av dem är min man. Tro och sparvöga
Den du gjorde med Isaksson
Things will never be the same
Chanses

"Underbara ADHD" in my ass

Jag är fan riktigt förbannad och dessutom frustrerad och kränkt.

De kränkande började innan förställningen  där en person frågar vart jag ska. Jag svarar då trevligt att jag ska på en ADHD föreläsning... vilket personen svarar med att "som alla ändå verkar ha nu för tiden"

Människan i säga vet nog inte om att denna otroligt dumma kommentar går till en tjej med adhd

Med jobbig uppväxt
Jobbiga och stormiga relationer till familj och vänner
Mobbing
Skola

Än idag har svårt med de sociala spelet
Svårt att få behålla jobb...
Jag är idag deltids sjukskriven med försäkringskassan i hälarna med skulder hit och dit. Jag har ett jobb som avslutas i juni och jag har ingen utbildning eller någon resurs till att kunna plugga.
Jag är 25 år och känner mig mest vilsen av alla och ensammast med att ständigt kriga.

Vi går på föreläsning i Boulevardteatern "ljuvliga jävla Georgios "

Äntligen så finns de en krigare som lyckats och nu redovisar men de man får på denna timme är ...som de kändes för mig ett skryt på allt dumt han gjort och ett skryt på allt gott han sedan gjort efter sin diagnos.... watta fakk? 

Det fanns ingenting över hur personen i sig lyckades. Vad fick han att tänka annorlunda hur lyckades han från brottsregister med de feta cv.t

Jag har gått med i så många grupper på Facebook.  Läst på nätet och allt man får läsa är hur bra de är med adhd och hur svårt det är med adhd.

Men hur fan hanterar man de då? Hur hanterar man de svåra. Man kan liksom inte bara låta de va och försöka se över de fina. Då kommer ingen någonsin vilja va min vän, partner eller anställd.

Jag går KBT jag går på massa mediciner med jobbiga biverkningar och de är absolut skönt att höra när ens läkare säger vilken bra inställning jag har. Klart som.fan jag måste ha. Om jag skulle känna med alla biverkningar hade jag varit ett vrak som bara gnällde över allt som hände i ens kropp.
Utan att bita ihop hade hela världen tunnelbanan fått höra vad jag försöker inte höra tuggummit  smartphone knapparna ljud.  Tuggande på naglar som smattrar någon som hummar någon som luktar . Någon med fet finne på näsan man bara vill klämma.

Jag vill bara explodera!

Tänk vad en persons kommentar kan starta igång en sådan här frustration  och ja.... jag vet inte vad jag ska göra med mig.

Hur mycket ska man orka

Sovit dåligt i tre veckor. Jag har äntligen köpt min sovmedicin så jag fått sova dessa två dygn.
Jag har fått tid hos en hudspecialist. Fått svar på njurarna som inte mår bra och ska få medicin för de.  Allt verkar lösa sig och jag mår bra.
Kryssning är bokad och middag hos svärföräldrarna ikväll.
Tills jag öppnade ett brev från försäkringskassan.  De vill ha ytterligare 5100 denna månad och nu vill jag bara gräva ner mig... jag blir så less. All motivation bara dör

I try my best but dont succeed

Jag vill alltid göra mitt bästa. Inte för att bevisa något utan för att jag vill. Mitt mål att alltid må bra och växa. Jag ger rätt mycket komplimanger till folk omedveten. Okända som bekanta. De bara kommer upp spontant om jag ser en grym teknik i dans, ta sig hand om barn djur, sätt att prata, uppskatta you name it. Jag söker inte bekräftelse att få tillbaka för min erfarenhet är att folk skrattar åt de eller ska trycka ned sin komplimang. De är inte mitt problem utan jag sa bara va jag tyckte och kände som jag gilla. Jag gillar ju människor och deras färdigheter och vill de ska då höra de då. :) Vi alla har våra svagheter och brister. Jag har dom och jag är rätt öppen med dem för att inte skylla ifrån eller dölja. Jag öppnar mina svagheter för att sedan kan bli uppmärksammad och att de vet att det är så och inget annat. Istället för att störa sig på en person som beter sig annorlunda och samla på sig dålig energi på de som kan växa till avsky vill jag finna förståelse och acceptans och då lättare kan säga till mig att de vart tokigt. Jag är rätt enkel. Har mina principer. Om någon frågar om klänningen är fin på en kan jag snabbt svara nej. Jag kan också be om ursäkt när någon visar missnöje och be dem säga till. Min bekräftelse kan vara kritik. Kritik i mitt sätt blir en belöning av erfarenhet att den grejen passar inte in. Jag tar inte illa vid mig att vara rak på sak. Men jag blir väldigt skör när man gjort allt tvärtom. Man gaddar ihop sig samlar på saker och spyr hur dålig man e som knte förstår va de tänker de vill jag ska göra. Jag har svårt att bli omtyckt av vuxna människor. Jag måste hitta en balans att kunna få dem förstå att jag vill göra de bra för alla med att vara rak. Men också kunna säga att något är bra när man ändrat ett beteende. För mig blir upprepade konflikter som i min vän ovetande har bildat ett bild där jag inte förstår och inte vill förstå. Att de tror man är lat, inte bryr sig, inte kan ta i saker själv. Jag är besviken på mig själv igen att jag misslyckat med de mål jag haft. Att bli en del av en grupp, kolegor, Jag tycker inte synd om mig själv Jag hatar inte mig själv Jag är bara frustrerad över hur jag någonsin ska lära mig anpassa till en värld som är så komplicerad där allt finns i huvudet och gror medan mitt huvud rullar för stunden. Do that - I fix Fix that - absolut Don't do that - Okej Jag har tillsammans med mor och boendestöd och far insett att sedan när jag var liten vart de kaos när mor vad mig göra 5 saker i rummet. De va kaos och jag hade misslyckats. De funkade inte för mig. De vart för myclet. Men ge mig en sak i taget wller två och jag gör de bättre än någon annan. Det är ju min styrka om man kan acceptera att börja med två. Då blir det rätt kränkande med öppet hjärta säga att detta vill jag bli bättre på men jag får förklara och försvara när de frågesätter mig som person. Jag kan känna av en människa och förstå Jag håller alltid inte med Jag kan säga till en person att den va dum som gjorde så. De betyder inte att den är dum Att bli arg på en för stunden för att tycka olika betyder inte att jag ogillar personen och är arg. Jag är rätt nolla Lever för dagen Fyller mig själv med bekräftelse för den är viktigare än någon annans. :) Men man blir skör när man trott och sett en bild som helt plötsligt blir en annan.

Saknad

Jag skulle ha sovit för länge sen men känner att jag måste få ut lite.

Jag måste få ut min saknad. Min otroliga saknad till barnen jag hade i skolan.

När jag började där va tanken att jag skulle hjälpa till en eller två gånger men de vart så mycket mer. Det vart så intensivt i samma veva jag kom dit.

Jag mötte barnen i klassrummet och vet att jag va för ärlig i vissa frågor som de frågade men de kom lika naturligt som deras ärliga frågor

Jag markerade på en gång om någon sa eller gjorde något på olika sätt.  Gick ut i korridoren och gjorde dealar att om jag får den att bli trött på en minut kommer den sedan fixa att vara still men då måste den viska till mig när de börjar bli dax och då kunde jag även fråga vad de va som gjorde de svårt.

De va så himla tacksamma. Jag kände viktig för dem som dom är för mig.
Våra egna stunder när livet var tufft. Mina hemläxor jag gav dem.

De va en sorg
De va ett misslyckande
Och svek att jag fick sluta.

Barn säger inte hur mycket de uppskattar än. Även om man kanske som vuxen vill ha bekräftelse för deras blyga osäkerhet.

Ord är ord.  Att visa är mycket svårare. Men de gör dom.

Hur många gånger har man inte sett eller hört hur en vuxen sitter och meckar.  Barnet springer stolt och visat sin teckning. Föräldern säger som i rutin "jätte fint gumman..." bara jag som ser de.

Hur ofta hör man vuxna säga "jag älskar dig,  jag saknar dig, jag tycker personen är toppen. Men kroppsspråket visar inte.

Vi är så himla fast med att kommunicera att vi glömmer kroppsspråket.  Så även när vi talar missförstår man. Man har slutat se på individen.

Det är kanske därför jag får ett speciellt band med en individ. 

Jag måste se hela personen,  höra kanske känna och lukta. Jag förstår inte va en person säger som är någon annanstans. Jag beger full fokus som den behöver på mig.

Jag ser dem på de sätt de ser andra på.

Som barnen säger.
Ett vuxet barn

Mobbing

All text försvann som jag skrev i över en timme så jag får försöka igen

Mobbing finns överallt. De finns inte bara bland barn och vuxna. Även hos djur.

Om vi tittar på djurriket och väljer hundflock så gäller två saker.
Är hunden i frågan sjuk annorlunda gammal skadad kan den bli ihjäl biten eller utfryst.
Varför?
När man är en flock måste alla vara jämlika eller kunna ha balans. Om de då finns en i flocken som skapar obalans blir flocken otrygg och på så sättet svaga.

Mobbingen tar aldrig slut. Vi gör våra kampanjer och ger guldmedaljer men de sinar ju iväg. 

Nyckeln till lyckan är att finna smärtan
De kan också ses att finna förståelse

Nyckeln till acceptans är att finna de som man inte förstår och är osäker på

Jag tror många vuxna barn kanske från en början inte förstår vad de gör
De ingår i naturen att frysa ut och få bort personen istället att lära känna personen.

Om du är speciell
Funktionshinder
Religion
Sexualitet you name it sticker ut på ett främmande sett blir det ett hot då de inte finns i gruppens fyrkant.

Det jag vill är att man tar in föreläsare till skolor och arbetsplatser som gräver ända ner till att finna kistan med dom förbjudna skrämmande dömande känslor som finns och förstå andra och bli då mer mottagliga.

Jag minns en sådan pinsam situation när jag hade bytt till min andra skola. Alla satt sig så pass att jag inte kunde få plats. Alla går in före mig och sabbar min plats. Dom från friends ser detta och säger...
"Vi kommer från friends och jobbar med att stoppa mobbing i skolan "
Barnen tittade på dem som inget speciellt för i ärligheten så visste nog dom inte om de.
"Vi såg tillexempel en tjej som kom sist och verkade inte vara så välkommen in"

De ber mig gå ut men dörren gick inte att stänga igen. Barnen fick då tillåtelse att säga allt dom ville då de gav exempel "hon är jobbig" och efter 30 sekunder utanför gick jag ut. De fanns så mycket hat och barnen skrattade och höll med varandra...

Förutom att jag fick frånvaro den dagen fick allt höra va de sa och att de trodde att jag tagit dom....

Jag vet hemma att far bad mig att de lugnt med mina färdigheter och kloka ord för att de stör och provocerar men när jag spelade bandy kunde jag inte låta bli och jag vart utvisad så fort jag snodde bollen från killarna. Jag höll låg profil tyckte jag annars men när ett barn eller grupp inte vill ha en i gruppen finns det inget som hindrar dem att finna fel hos en vilket blir mer trovärdigt att en hel klass intygar en sak och jag en annan.

Separation och 6 års

Jag märkte att något inte stämde
Redan i Huddinge
Pappa jobbade när mamma var hemma och när pappa kom hem skulle mamma jobba.
Mamma va ledsen mycket.  Hon satt nere med massa papper och sa till sig själv att hon inte skulle fixa det.  Jag vet inte om de såg mig från trappan men pappa försökte trösta mamma så gott han kunde.

Det vart en ny förändring som jag nog aldrig han reflektera över häller. De bara va så. Pappa sov hos en kompis i en källare och på mornarna gjorde han havregrynsgröt med smör i
Tack vare den smörklicken kunde jag äta havregrynsgröten. Jag skulle börja skolan. 6 års och där började de hända saker. Barnen från dagis började prata om mig och hetsa mig. De puttade spottade och sa elaka saker. Jag slog dom.
Jag minns en tjej som en gång va min bästa vän. Hon fick gör sig att göra sig osams med mig. Hon tog in mig i ett trähus och kallade mig fuck you unge.  Jag slår henne och hon gråter och skriker fuck you unge. Jag slår igen och skriker sluta och jag fortsätter slå så länge hon skrek på mig. 
Jag fick mycket skäll av lärare och barnen gick in i min låda för att lägga sina saker där för att sedan säga att jag snodde sakerna.
De kunde säga att de visste att mina föräldrar skilde sig för att jag fanns.

Pappa jobbade mycket
Mamma va ledsen och arg

Jag försökte hjälpa till men gjorde allt bara fel enligt henne.
I skolan trodde dom att mitt uppförande va för mammas och pappas separation. Men om jag ska va ärlig fattade jag inte ett dugg va de hade med min skola att göra. De hatade mig.

Jag började på BUP.  Jag var Sex år och jag minns de första vi sa till varann.

"Hur mår du?"
"Bra..."
jag hade svårt att lyssna och va still samtidigt o inte börja störa mig på ljuset.. så jag började rita. Massa.

"Vet du varför du är här?"
"Jag är inte som andra barn. Det är något fel på mig."

De va skönt att säga det men svaret jag fick gjorde mig ännu mer förvirrad.

"En Sex åring ska varken kunna säga sådana här saker eller förstå va det innebär "

....min tanke idag. Om då en Sex åring säger en sådan sak bör man väl ta det på allvar?

När pappa fick veta att jag hade slagits lovade jag mig själv att aldrig slåss...
... de resulterade i att tre äldre pojkar gav sig på mig.
De kunde ibland vara fler. De slog mig öppet där lärarna kunde se utan att de reagera. De puttade ned mig från klätterställning så jag inte kunde gå på benet. Jag hamnade rätt ofta hos sjuksystern.

Jag minns en gång så väl. Jag sitter på muren till skolan.  Killarna spelar innebandy.  Jag ser att ena siktar bandybollen på mig. När den gör de skriker de att jag var i vägen och slog mig i ryggen med klubborna.  En av killarna hitta ett hopprep han slog mig. De värkte överallt och jag såg den äckliga läraren ... jag såg henne och hon såg mig. Jag flyr. Jag springer ned för backen och springer en bit till tills jag kommer till ett tomt fritids.  Jag sätter mig där och gråter och en arg äldre man öppnar dörren.

"Va fan sitter du här. Va gör du här. Du ska va i skolan."

Jag bara grät och fick bara ur att de slog och jag drog upp min tröja för att visa vart hopprepen och klubborna träffat.
Jag fick komma in.
Jag minns inte om de va mamma vi ringde först eller skolan.

Jag minns hur trygg jag kände mig att mamma skulle komma men när hon kom va hon kall. Hon sa inget. När vi kom mot skolan pekade jag ut fröken som såg allt i hopp att mamma skulle ta henne. Men de va fröken  som tog till orda att jag kommer få frånvaro. Mamma sa ingenting. ... jag va ensam. Ingen fanns åt mig.

Jag minns att jag blir jagad i matsalen och blir puttad i en vägg. Allt svartnar.  Jag gör bara hur barnen skrattar medan jag mår fruktansvärt illa. Pappa kommer och bryter ihop. .. de visar genom spegel att jag såg förjävlig och jag skrattar jag också. De växte ett horn men sen vart jag trött.  Pappa kände nog på sig något för i bilen hinner pappa fånga min spya i en påse och vi åker in till akuten. Jag va illamående ett par dagar och fick vara hemma. De va skönt. Slippa barnen och lärarna

En Thessan som plockar sten och ogräs

Jag kan sitta i timmar och titta på fotoalbum och foton från olika tider och ställen. Men dom som tar mest är dom från bondgården.  Mycket för att få bekräftat att de va på riktigt. Minna minnen är sanna, och dom är då glada.

När jag berättar vad jag fick göra på bondgården kan vissa på säga att jag hade ett tufft liv? Hur kan det va ett tufft liv att hjälpa min famor och farfar att plocka stenar, fylla hinkarna, föra dem bort till en sten hög, börja om igen och aldrig bli klar. Få blåsor och sår.

Jag älskade det. då gjorde jag som farmor och farfar och när jag ledsnade minns jag att jag kunde försvinna i en jordhög och plocka sten i ordning och se om de finns någon mask.

Det var rätt enkelt där. De visade hur mycket det va som behövdes göras. jag tror nog jag aldrig vart beordrad att göra det, utan det kom självmant, för jag såg utmaningen. farfar förklarade ganska länge varför de skulle plocka allt sten, de skulle sedan bli en ny fin jord utan ogräs och sten som störde. Innan vi körde igång med själva stenplocket fick farfar köra upp jorden med en traktor, men jag minns att den började brinna. och farfar bara skrek och satt kvar i traktorn. så farmor springer fram och öppnar dörren så han kunde springa ut. När traktorn då va trasig fick farmor, farfar och jag ta en gaffel liknande sak som skulle vända på jorden. samma gaffel vi hade till masken. jag fick också en som va trasig, de va i prefekt storlek. så vi gjorde så gott vi kunde tills Fredrik kom med sin jätte stora traktor!

vi hade grusplan bid huset och några plattor som jag skulle ordna... för de sa att jag inte kunde, de e för tungt svårt. självklart tog jag den.

de roligaste med att plocka ogräs va när man kände hur man fick upp hela roten. Men de hör ogräset satt som under sten. Efter en insedent då jag fick någon röd tusenfoting som gjorde mig illa vart jag rädd att föra mina händer intill jorden. det är jag än idag.

jag fick ett par trädgårds handskar men de greppade inte, känslan försvann. jag försvårade då gärna för mig . jag tog pinnar som ständigt gick sönder för att mjuka upp den hårda jorden. jag kunde sitta i timmar med samma ogärsplätt tills farmor bad mig sluta. sedan vart jag arg. farmor vart irriterad och då kom tyskans mummel fram.
tyvärr så började jag förstå fraserna mer och mer och när jag då säger att jag inte alls är ett dumt smuts gris smäller hon igen dörren.
Farfar kommer med en röd t shirt och tittar på mina händer och alla de trasiga pinnarna.
Jag förklarade att jag försökte få jorden bättre. Han sa då att de fanns vissa verktyg i ladan där dushlådan fanns.

När jag kliver in ser jag en jätte kruvmejlel som sitter under någoot trä, jag sliter bort den oh får en vägg att tippa. jag springer därifrån och smäller igen dörren.

Nu hr jag sruvmejseln och jag lyckades till och med få upp blocken som nog va lika stora som min överkropp då. när jag lyfte upp kunde jag snabbt dra bort allt ogräs och även upptäcka myrgångar och ögg.... de va coolt.  jag gick och hönta en sten som kunde hålla upp blocket medan jag slet bort allt ogräs och sabbade myrgången.

dagen efter hör jag farfar ropar på morgonen med de där lite luriga ljudstämman. Thessaaaaaan.

Jag går ned för trappan och ut genom dörrren. går med mina bara fötter över gruset.

"Vart är skruvmeseln? "
"Där borta....."
"hämta den nu."

jag såg hur han tittade in i ladan. balken som hade stått av mejseln hade lyckas ta sönder pumphantaget till duschlådan.

När jag kommer tillbaka ger jag han mejseln, han tar den... fäller upp träbalken, sätter mejseln under, tar fram en spik och hammare och spikar fast den.

"så, nu vart den dit satt. va gjorde du med mejseln, den är alledes jordig och mejseln är helt oanvädsbar från stenar som gör att den inte kommer fastna på en skruv."

"jag hittade myror under plattorna."

"va bra, då får vi skaffa myrr, och så får du andvända trädgårdsredskapen istället."

Jag fick en liten neccesär med en gaffelliknande, en stålpinne med spetts och spade och en ogräsmaskin... de va grönt.  Tyvärr så gick den där pinnen sönder då den böjdes av alla lyft jag gjorde med den... jg kunde inte låta bli att öppna lite exra för att kunna se vad de fanns för liv. ogräsen fanns ju runt om. i mitten va de mest sand, men de va där djuren gjorde sina gångar, la sina ägg. de va som en liten under värld. innan jag öste ned myrr.

jag tappade tiden, hungern, solen som gick ned.
just den biten har jag inte vuxit ur.

Tappar förståndet snart

I morse ringde jag min boende stödjare och avbokade. Inte för att jag skulle sova som jag hade hoppas på.

Men har inte fått sova på minst två veckor av mina knän som vrids,låser sig, viks,  knäcks... allt detta kan inträffa i min djupaste sömn för att sedan vakna i gallskrik ich en smärta som kan ta emot alla medel för att slippa känna eländet.

Jag märker att mitt humör ligger och svajar emot ett stup och jag börjar tappa kontrollen och humöret allt mer. Ingenting funkar och jag ser mina taggar växa ut från kroppen .

Jag håller på att bli galen.  För lite knän.  Det låter ju för larvigt men så e de. Ska på magnet röntgen den 20 april sen tar det ytterligare längre tid innan jag får hjälp. Jag kommer ju hinna få sparken och bli singel innan dess

Offer koftan

Jag vet att om man inte känner mig och inte vet min ärlighet kan dessa inlägg tolkas som om jag hade världens hemskaste liv med elaka föräldrar.  Att jag inte ser och reflekterar vad andra ska tro

Men dessa är minnen från ett barn som inte kan reflektera över vad föräldrar känner och tänker.  Man känner sig för stunden missförstådd och orättvist behandlad
Inte ens föräldrar kan alla gånger se och förstå sitt barn

När jag bortser från mina känslor och blir åskådare ser jag ett riktigt jobbigt barn
Man vet aldrig när det ska explodera och man går lite tår. Jag ser hur barnet och föräldrarna kör en viss maktkamp

Föräldrarna vill att sitt barn ska lära sig att lyssna, ta emot kritik, och göra som jag säger.  Man vill att barnet ska formas med rätt normer av etik och moral vilket man då kör rätt hårt med eftersom oron med känslan att barnet saknar empati, slåss, skriker, rymmer och verkar köra sitt race och skita i andra.

barnet. Alltså Thessan kände att ingen fanns för henne. Inte ens mamma och pappa. Eftersom hon är liten och försvarslös finns de bara rösten och gömställena som kunde avleda frustrationen som hon inte kunde sätta ordet på
Hon förstod inte att hennes familj sa till henne med kärlek. Hon kände bara grymhet. För man fick aldrig svar

Varför
.
Hur kan de va så svårt att förklara

För man inte alltid orkar svara på alla varför ,när man är på det viset

Men... man måste få fråga. För det som är självklart för en 25 årig mamma är inte alls självklart för en liten flicka. Hur vet lilla Thessan då att det bara är ännu ett utnyttjande att dom är stora,  starka bestämmer för att de gör det. THESSAN är bara ett barn.

Att höra att man bara ett litet barn klingar som något fel
Och då vill man såklart bli stor. Stor så fort som möjligt.

En tanke
Hur vet jag vad mina små små ord kan ge för inflytande på en prinsessa. En söt flicka som tindrar och är lite skör
Vem vet hur svårt det kan bli för henne. Vilka koncekvenser det kan ge att säga något och ta för sig. Om man blir kallad för prinsessan så kanske hon blir en sådan  och får de svårt i längden

tankr från ett litet barn 2

Ett barn som skriker och stretar emot. slår sig själv och allt som kommer nära.
Vad tänker en föräläder då? Va tänker de utomstående?

"Ett bortskämt barn som inte får som hen vill."

Absolut kan jag köpa att det är att agerande från kanske något man inte fått som man velat. Men som jag minns det... så va de inte så.

Jag minns att jag aldrig förstod, tappade kontrollen och i och med att tappa kontrollen blir man otrygg.

Att få ett syskon och reagera på detta sett kan tänkas "att man inte få vara i centrum, och att man måste börja dela med sig med mera."

För mig tror jag att mina mardrömmar och sängvätandet va otryggheten. Jag visste inte vad detta innebär. jag såg bara hur de va. såg hur mor och far bar, ammade, bad mig vara tyst för hon skulle sova.

för dom var detta en självklar ritual då de haft den samma med mig. Men ja, som var 3 år, skulle bli 4 var detta såklart helt främmande.

Skulle de bli skillnad i vårt liv om de tog sin tid att förklara? 

jag vet att jag kände mig utanför och oälskad och familjen tänkte säkert att jag krävde för mycket.

brev växla

jag vet att jag älskade mitt och mormors brev växlandet. det pirrade varje gång när de bruna paketet kom. man visste aldrig vad som fanns. de bästa va när de va  stora paket med små innehåll. då fick man leta bland bubbelplasten. vi sågs inte så mycket då jag va väldigt mycket hos min farmor och farfar.
Jag fick nappar i olika färger, jag har kvar dom än idag. Jag fick smink i olika färger. sen så vet jag att mormor skickade kylskåpsmagneter till mamma. jag älskade att öppna paketet. skälva magneterna va inte så kul utan själva pappret som prasslade och luftbubblorna som man smällde.

Mor och dotter - oförglömlig egentid

Magneterna va bland annat en katt. de såg så enkelt ut. de svans man böjde till ben och en rund boll till huvud. de ville jag göra. och jag och mamma gjorde dessa. Mormor skickade marsipanrosor. jag vet inte om de va hon eller mamma som visa mig men de vart en del rosor. väldigt tjocka och stora och inte lika graciösa.
Men de lärde jag mig när jag såg ler fruktkorgen. De va små små vindruvor, gula bananer, orange apelsin och ett och annat äpple.. så fick jag från början använda väldigt små ler delar och såg då att ju tunnare kolvar man gjorde, desstu finare vart dem när man platta till dem.
Nu skulle jag göra världens finaste ros.

jag tyckte mormor skrev på sådana fina brev papper och fick sedan en jätte fin ask med doftande papper i gammal dags ark, med tillhörande kuvert. jag tror jag gömde dem i min låda så jag kunde känna doften av dem men jag älskade att skriva. jag vet ej om man förstod så mycket vad jag skrev men jag gjorde de.
Jag kommer inte ihg om mamma gick i skolan. hon hade en gammal dastig blå pärm. (om jag minns rätt) i den fanns mamma handstil i långa A-4 papper. de va så vackert. och fascinerat med de gula och rosa markeringar. va de gamla sjukhuspapper om demens? skit samma.... om de va den eller en annan så fanns de en värdefull pärm med sånger... jag gråter bara när jag tänker på när mamma sjunger "vem kan segla för utan vind" de fanns massa bra låtar. och sjö låtarna sjöng jag med farmor när vi åkte båt och hon bad mig sjunga dem varje gång blåsten vart läskigt tung så farmor knappt kunde styra. de va väl något avledandet från paniken kan jag tro. mamma sjöng vackert.

Ritsagan och sandslottet

av alla mina saker jag lyckades göra i full koncentration va när jag fick något som jag kunde lära mig grunden på. Jag vet ej om de va mormor eller någon på dagis som ritade ett rött hus. Taget va kantigt och man gjorde snea streck emot varann. man gjorde simpelt gräs streck, skorssten, fönster. i fönstster fann gardiner som delade sig av en knur i mitten, en katt i ena fönstret. på himlen fanns en sol och två moln. solen fans mot kanten.

denna teckning jag fick från någon fick mig att jobba. jag vet inte hur många sådana teckningar jag gjorde. och när jag började lära mig strukturen började jag forma takpannorna... då bröt jag ihop att jag försötrde teckningen som va bra egentligen från början innan jag började avancera.

Jag fick alltid panik när vi skulle sätta oss och rita. för mitt vart bara fel. de vart fult. de jag ville ha på pappret skulle komma från min hjärna. i min hjärna, har jag avanserade detaljer och färger med  skuggor med olika nyanser.... de kunde också vara vldigt många olika saker jag ville ha på ett och samma papper... inte min grej.

än idag kan jag inte rita något från blinda luften om jag inte har en bild man kan utgå ifrån. samma med pyssel. ja har så mycket pyssel i min lilla etta att de skulle kunna fylla ett eget rum. för jag vet inte vad jag ska göra med allt. de finns för mycket ideer. men om jag ser något jag vill göra. då gör ja de.

jag hittade min trygghet i ritandet. när jag hade ett mål
jag hittade en trygghet när jag byggde slotten i sandlådan jag visste precis hur de skulle bli och jag längtade att slutföra de.
om jag vart avbruten, bortförd eller fick något sabbat .... jag minns så väl känslan. känslan när något går sönder i bröstet. de gör ont och rycker i magen. hur kunde de inte fatta att jag var förtvivlad.

de gjorde dem inte eftersom de vart arga och sa "du kan inte få allt som du vill" de kändes som de hånade mig, jävlades. ville mig illa. ville se mig misslyckas för att sedan klandra på mig att jag var jobbigt. kan du inte va som dom andra barnen. nej nu får du gå in. du får sitta här tills du lugnat ner dig...

...de värsta va att bli inslängd ensam i ett rum. fick panik. ensam. vad är det som händer. nu kommer de ta bort allt på sandlådan. nu kommer de ta bort pennorna som jag har i en viss ordning som jag lagt så mycket tid att ha på olika platser. blå och gula va över på pappret. jag hade brunt och grönt på den högra sidan, rött och svart på den vänstra och lila underst. sådant tog tid. och nu skulle allt va borta.

jag vet att jag slog mina händer i väggen och bet mig själv för att sluta känna den hemska ensamheten. smärtan vilseledde de... för stunden. för att bita och slå i väggen är inte d skönaste iden man kan göra så man grät för de.  jag hamnade sedan i en trans. kunde sätta mig och stirra i tomma intet. jag var ingenting. jag var inte glad, jag va inte ledsen... jag var tom.
Jag vet att jag tyckte väldigt illa om mig själv.
pappa va arg, mamma va arg, syster va söt och bajsade ut mitt fina pärlhalsband.

Men jag minns hur stolt jag kände mig när jag var med far. Han va på något sätt min största idol... jag ville han skulle se mig på samma sätt jag såg honom. jag var så stolt när jag såg han le, skratta och berömma mig. de va mest när vi va själva... jag vet hur de svartnade när våran egentid på isen försvann när syster skulle med. hon kunde inte ens åka skridskor. hon satt ledlös på pappas armar som körde henne på isen. hon försökte inte ens lära sig. hon sparkade bara med benen och hade jätte kul med pappa Jag började avancera min moves och skrek på pappa att titta på mig....

"ja ja de är jätte fint" när han sa det tittade han inte ens.

jag som trodde att detta var hans om min egen tid. bakom ica butikens fotbollsplan i Hagsätra.
vi fick hockey klubbor... Thessan och en till såklart. Jessica.

Nu låter det som jag avskyr min syster... till viss del gjorde jag väl de då. Jag förtod ju inte. för jag såg henne som ett hot som tog bort min familj.

Jag ville till farmor och till farfar. där fanns mitt .... för nu fanns inget som var mitt längre. Mamma, pappa, rummet, alla saker, tiden med familjen, allt det som va vanligt fanns inte...

. bondgården, djuren, naturen. där var min fristad.
de funkade till och med ganska bra när mor och far va där. då kunde jag testa mina gränser för då hade de inte samma tid att hålla koll på mig...

Som 4 årig tjej som haft sina rutiner i ett redan kaosig värld, så vart detta något överväldigade
 och jag tror att om man hade förberett denna tjej och familj på vad saker kommer innebära hade saker ch ting sett annorlunda ut. Hur tänker en förälder när sitt barn agerar så här?

Tänkte de någon gång att de va något så mycket mer än vad de själva hade vetskapen om?

Men om det inte hade vart för mor och far och lillasyster, hade jag aldrig blivit driven som jag vart. och grym, om jag får säga de själv. I och med deras liv med arbete lillasyster m,m s kände jag mig utanför, dålig... jag kunde ga dragit mig tillbaks och blivit innåt men jag ville kämpa för min familj. kämpa för far och mor,,, att de skulle va stolta över mig.

för jag kände besviken varje gång jag tappade kontrollen. känner förnedringen att inte va förstod. min familj är mitt allt. och jag kanske är orättvis idag emot dem. men detta är sanningen från barnet Thessan. Hon finns kvar med dessa känslor och minnen, de kan va osammanhängande, olika tidperioder och kännas vara en osanning för omgivningen. men detta är min sanning. mina tankar och reflektioner.

Skriva av mig allt de gamla

Jag har minnen som är så levande. Dom kunde vara igår men då va jag bara två. Men jag kan glömma vad min sambo sa till mig flera gånger.

Du lyssnar inte
Hör du inte

Varför är det så.

När jag var liten var jag ett ganska argt barn
Jag slog och bet andra barn. Något jag minns idag ...är mina känslor...

...känslan att barnen retades, hånade,  blinkade o va elaka emot mig.
Va en syn för dom vuxna att jag verkade empatilös.

Jag va väldigt duktig på vissa saker och vart väldigt upprörd när något skulle avbrytas.

Som.en teckning som man just nu fyller i med den gula så noga att man inte ska några streck eller vita nyanser.

Att lämna mitt projekt fick
Min värld rasa.

Jag hade bra fröknar. Tänker på dem än idag. Jag minns att jag fick rita och samtidigt kolla på kroppen pusslet. Alla våra organ. De va häftigt.

Jag minns när jag åkte skridskor med far och minns första gången jag lärde mig cykla
Allt detta lärde jag mig fort.

När jag var två år råkade jag ut för en elolycka som kunde kostat mitt liv. Min far är elektriker och hade sett hur han jobbade med kablar, eluttag osv. Jag tar alltså två elvispar från köket som mamma tror är till mitt kök i rummet. Pappa förstod att fallet va annorlunda när strömmen gick. Min tumme klarade sig och fick tillbaka huden som saknades men ärren finns kvar.
En rolig sak i historien är att innan detta hände pratade jag inget. Efter smällen kunde jag inte sluta prata. Jag lyckas också klämma min näsa i en av sjukhusdörrarna när jag tittar ut från rummet och de vart ju en scen i sig.

Jag vet att jag var arg. Men det var frustration. För ingen förstod att jag kände, upplevde saker ingen annan gjorde. Allt var i sådana extrema färger, ljud ljus och lukt. Jag trodde jag kom från en annan planet. Ingen förstod mig. Alla dömde mig. Jag var de elaka barnen. För jag slog ju. Barnens små gester va de ingen som såg eller hörde.

Min syster kom till världens.
Började drömma mardrömmar. Jag började kissade på mig och bråken vart mer påtagliga.

Vi flyttar till tullinge. Jag minns en gång hur illa jag tyckte om min syster. Jag fyllde år. Släkt och vänner kom med ett var sitt paket till mig och Jessica men när hon fyllde år fick hon de dubbla. Jag öppnade dörren i min finaste klänning och minns hur alla gick förbi... Förutom en person. Hon såg mig och hon hade dessutom en liten present...till mig. Men de är inte presenten jag minns. Utan  Helene.  Mammas jobbar kompis som jag idag kallar för gudmor. Hon såg mig på ett sätt ingen annan gjorde.

Jag va mycket hos farmor och farfar. De pirrade alltid när vi åkte in i skogen som närmade sig paradiset. Där var jag ingen jobbigt barn.  Jag va bara jag. .. jag vet att jag hade massa arbetsuppgifter och när arbetsdagen var slut belönades vi med saft o gott. Jag var duktig. Stark. Envis som ett bi. Och gjorde såklart hyss. Jag testade min gränser. Även när jag inte fick åka ut med båten själv ...testade jag de. Som tre år får man inte tälja trägubbar.  Jag smög in i ladan och hitta en gammal morakniv och skar upp hela pekfingret.

När jag kommer in med handen som jag döljer säger farmor oberörd med disken .
"Har du skurit dig med kniven?"
"Nej jag fick nog en sticka"
"Då måste de nog va världens längsta sticka"

Farfar och jag satt och spela kort. Farmor vart oftast arg när hon förlora så hon fixade i köket. Han var duktig på att rita. Om jag sa gräshoppa.  Tog han fram bläckpennan och gjorde hårda streck som gjorde mig galen. De gjorde ont att se hur hårdhänt han va mot pappret. Men han gjorde en identisk gräshoppa.

Jag fick hämta upp laxen från bryggan till husen med grön hinkar
Och de sved direkt när jag bar dem.
"Är de för tungt Thessan?"
"Nej. Jag är världens starkaste. " jag gick och kämpade med tårna och tårarna sprutade. Men jag skulle upp. När jag kommer upp blir farmor lite halvt galen på farfar att han tillät mig gå hela vägen med så mycket fisk. Minns att laxarna va större än hinkarna.

Jag minns att gömde.mig när far kom.för att hämta mig. Jag ville inte hem igen. Till den andra planeten. Det är här jag hör hemma. Här är man inte arg på mig.

Jag minns hur stolt jag var över pappa när vi åkte ut med båten och fiska. Hur han höll spöet. De mjuka rörelserna och en sekundär ryckning som knappt märktes. Han hade en klocka som glänste i takt med hur han rullade in draget och också såklart fisken.

Jag o farmors dagar med båt var som dag o natt. Oftast fick hon 10 strömningar på direkten och jag knappt ett hugg och så kunde de vända att jag fick 4 fiskar på rad. De va något särskilt med att se all den vackra fisk med fjällen som glänste. Kunde titta och iaktta.  Jag älskade att vara med på rensning
Men jag gillade inte fisken. Smakade fisk. Blä.  Som tur va hade farmor massa såser till som va gudomliga.  Men vågade adrig säga att jag inte gillade fisk.  Då skulle jag inte passa in att leva på landet.
På gäddorna brukade man hitta en och annan fisk i deras mage.  Men alla dessa organ va något som va spännande
Eftersom farmor rensade så fort tog jag med mig en mora kniv ned när jag skulle fiska hem några abborrar.  Vi skulle göra eld ute om jag fick. Jag fick en... men var för liten. Jag nacka fiske  öppna upp den från buken. Tog ut inälvorna och såg att detta visst kunde grillas. Nu skulle de bli stolta. Att se att jag rensat själv
Jag fick upp några till och mega stolt.  Satt alla i en pinne och gick in.

De va då jag förstod att dill inte är min grej. Vi saltade och pepprade och la dill i ... jag avskydde de.

Men när jag och far va ute fick vi lite större fisk. Han hade citron med sig. JAG ÄLSKAR CITRON efter de. Och jag har citron i alla min fisk. Tack far.

På något sätt levde jag för dagen där. Tänkte aldrig på familjen i Stockholm.  Men jag vet hur jag försökte förbereda mig inför när pappa skulle hämta mig. Om han kom förtidigt så va hela min planering förstörd. Ingen förstod hur mycket jag ansträngde mig utan såg att jag stretade emot och jävlades. 

Undra om flera föräldrar tänker så om sina barn. Fast de snarare är tvärt om.
Allt ja hade va att försvara mig och visa mitt avsky men de tolkas så på helt olika sätt.

Känns som det är kört

Förra veckan började jag och sambon en raw food vecka. De förberedde huvudvärk och orkeslöshet men inte att livet skulle bli ett helvete.  Maten var förjävligt och fick aldrig i mig all mat jag skulle få i. Vi avslutade efter halva veckan då ingen av oss orkade knappt att andas. Jag frös varje kväll så jag skakade och hade ingen hunger känsla i huvud taget. Vi fick frukt som skulle användas i slutet av veckan och han bli dåligt. Vi dessutom inte alla varor. Inte ens när vi fick skicka en extra order.
I måndags tog jag deras raw food brownie.  Jag spydde på tisdagen och har haft extrema smärtor sen dess. Hög frossa hela tisdagen och svettade bokstavligt ner sängen på natten. Nu ligger jag som en sengångare och bara gråter.  Orkeslös heter har tagit k psyket och känner mig helt maktlös.

23 Augusti

https://www.dropbox.com/sc/50bsh9abujz1sgj/AADhKdjv4rLDY4TOaZCV4N1Ma

Härlig dag idag

Vakna senare. Promenerade längst strandliden. Vart överkramad av barnen när jag kom till förskolan vid 8 tiden. Satt mig vid datorn och skrev en ritsaga några av barnen hade gjort.  Vi åkte sedan till blpbärsskogen och det var riktigt kul.

Det var en gång en isbjörn. Han heter Grover.  Han var ensam och hade ingen att leka att leka med
Han tar en promenad längst iskanten där han ser en igloo. ..

Han plingar på dörren där en liten isbjörn unge tittar ut... han är rädd...
...och aledes ensam.
Hans föräldrar försvann när jägarna var där.

Sedan kom en valross som hade vägarna förbi. Han hette Anders. Grover och isbäbis vart rädda.

"Hehe. . Jag är inte läskig"  och nu var dom tre

En Val kom vilse från sin familj och kom till de tre.  Valen heter Snö och frågade om han fick vara med dem.

Och nu var dom fyra.

Det började blåsa och alla gick in till igloo
N. Snö fick Gå under isen för att sedan komma upp ut ett hål inne i igloon. 

Utanför deras trygga igloo hamnar ett skepp i blåsten och får ett hål i båten av en istapp.  Valen snö och valrossen Anders kände hur hela marken skakade och beger sig ut

På båten finns det en pojke och en flicka. Valen snö dyker ner till vattnet för att sakta ned skeppet som skönk medan Anders visade för pojken och flickan att de skulle sätta sig på hans rygg.  När de satt på hans rygg tappade snö taget om skeppet som dö skönk helt på botten. Nu va de
1. Grover - isbjörn
2. Bäbis - isbjörn bäbis
3. Anders - valross
4. Snö - val
5. Pojke 6. Flicka

Från början var Grover ensam. Sen va bäbis ensam. Anders ensam, snö vilsen och pojken och flickan ensam.  Nu va de inte ensama längre.  Slut

Åkte till gudbarnen och åkte pulka. Det var kul. Gjorde varm choklad och varmt fotbad.  Tog promenad hem med sonja och hund vänner.  Sover nu i soffan.

Bra dag med ryggont

Jobbade 9-13
Hade jätte kul med barnen som va lite Thessan sjuka. Fick massa fina teckningar som de senare ångrade och ville ha tillbaka.
Hämtar Tyno och Toya för en promenad till Riddersvik som slutade med att jag gjorde min första vurpa och slog i ryggen rejält. Hämtar killarna på dagis, åker hem men hämtar först två paket till kombon Kim. Städar och plockar. Blir utskälld av en granne jag inte känner och gör mig ledsen. Pratar med Mona och gör dejt för i morgon till att äta sushi. Klockan 18 drog jag och killarna på promenad med Cissi där man fick hämta andan av trycket i ryggen. Nu väntar jag in min fina vän och man.

Lediga dagen och lillebrors 11 års dag.

Försover mig till dagis. Somnar om mun boendestödjare. Hon och jag ringde försäkringskassan och gjorde lite delsteg. .. gick till cissi och tappa bort albin på vägen som även tappade bort oss. Efter den lyckade föreningen hängde han på mig som en liten apa. Drack lite kaffe och hämta buren jag skulle ha med till far.
När vi ska gå ligger albin redan i buren och satt i den hela vägen till tunnelbanan.
Följde putte till tandläkaren köpte ett par nya träningsbyxor och gjorde sedan hemma gjord pizza. Lite lego vart de också. Fick en jätte fin 25 års present ... en AIK jacka till vovvarna...Under middagen ringde ett och samma nummer mig sex gånger och när jag svara på femte att jag va på middag vart man lite irriterad när samma nummer med en annan säljare ringde fem minuter efter.... sedan kom Ruby och hämta hem mig och det va så otroligt skönt. Så glad och tacksam.

Lugn dag

Somnade efter 1 och vaknade vid halv sex. Väldigt seg och satt framför tv.n med vovvarna... lite för länge. Inser att jag ej hinner gå till förskolan och får ta bussen efter jag tvingat ut killarna till tunnelbanan. Åka till vällingby och lämna till hunddagis. Gå tillbaka och ta bussen till förskolan. Väl där har jag 20 min nervarvning som jag spenderade genom att skriva ut lite papper om olika verktyg man kan använda för barn med särskilda behov.

Premiär för skidåkning. Häften av barnen körde skidorna och andra häften körde pulka/stjärt lapp. Väldigt mysigt med många skratt. Vi har ju drama vecka.

Igår fick jag ha samlingen och de va så kul! Jag målade mig och satt lite lockar i håret för att spela upp den otroliga skojiga sagan om guldlock med de tre björnarna. Lyckat när barnen vill man ska ta sagan en gång till. Sedan vart det moraträsk med tigerjakt,  huvud axlar knä och tå och klappa händer. Slutfinalen är när barnen kör tuff tuff tåget och de turas om vem som ska vara lokförare. Idag vart de lite rollspel och bilda egna meningar.

Bilda egna meningar tyckte jag va super kul. Barnen är så logiska. Sedan vart de lite uppvisning av vad de ville spela.

Kartong klippning och fina konstverk vart de efter samlingen som säkert kommer bli bra rekvisita för allt på fredag. 

Klockan två slutar jag för dagen, tar bussen till vällingby,  hämtar pojkarna, åker sedan till hässelby gård för att busa med barnen. Då vart jag pippi långstrump... sedan drog jag iväg till kollegan på lite fika och kloklipp, tillbaka till gudbarnen och sonja som sedan efter bad och middag fick följa med på promenad hem. Nu ligger vi fyra utslagna i sängen. I morgon fyller lillebror 11 år! Tänk vad tiden går. Jag minns som de va för några dagar sedan de ringde på morgonen att han kom ut.