Offer koftan

Jag vet att om man inte känner mig och inte vet min ärlighet kan dessa inlägg tolkas som om jag hade världens hemskaste liv med elaka föräldrar.  Att jag inte ser och reflekterar vad andra ska tro

Men dessa är minnen från ett barn som inte kan reflektera över vad föräldrar känner och tänker.  Man känner sig för stunden missförstådd och orättvist behandlad
Inte ens föräldrar kan alla gånger se och förstå sitt barn

När jag bortser från mina känslor och blir åskådare ser jag ett riktigt jobbigt barn
Man vet aldrig när det ska explodera och man går lite tår. Jag ser hur barnet och föräldrarna kör en viss maktkamp

Föräldrarna vill att sitt barn ska lära sig att lyssna, ta emot kritik, och göra som jag säger.  Man vill att barnet ska formas med rätt normer av etik och moral vilket man då kör rätt hårt med eftersom oron med känslan att barnet saknar empati, slåss, skriker, rymmer och verkar köra sitt race och skita i andra.

barnet. Alltså Thessan kände att ingen fanns för henne. Inte ens mamma och pappa. Eftersom hon är liten och försvarslös finns de bara rösten och gömställena som kunde avleda frustrationen som hon inte kunde sätta ordet på
Hon förstod inte att hennes familj sa till henne med kärlek. Hon kände bara grymhet. För man fick aldrig svar

Varför
.
Hur kan de va så svårt att förklara

För man inte alltid orkar svara på alla varför ,när man är på det viset

Men... man måste få fråga. För det som är självklart för en 25 årig mamma är inte alls självklart för en liten flicka. Hur vet lilla Thessan då att det bara är ännu ett utnyttjande att dom är stora,  starka bestämmer för att de gör det. THESSAN är bara ett barn.

Att höra att man bara ett litet barn klingar som något fel
Och då vill man såklart bli stor. Stor så fort som möjligt.

En tanke
Hur vet jag vad mina små små ord kan ge för inflytande på en prinsessa. En söt flicka som tindrar och är lite skör
Vem vet hur svårt det kan bli för henne. Vilka koncekvenser det kan ge att säga något och ta för sig. Om man blir kallad för prinsessan så kanske hon blir en sådan  och får de svårt i längden

tankr från ett litet barn 2

Ett barn som skriker och stretar emot. slår sig själv och allt som kommer nära.
Vad tänker en föräläder då? Va tänker de utomstående?

"Ett bortskämt barn som inte får som hen vill."

Absolut kan jag köpa att det är att agerande från kanske något man inte fått som man velat. Men som jag minns det... så va de inte så.

Jag minns att jag aldrig förstod, tappade kontrollen och i och med att tappa kontrollen blir man otrygg.

Att få ett syskon och reagera på detta sett kan tänkas "att man inte få vara i centrum, och att man måste börja dela med sig med mera."

För mig tror jag att mina mardrömmar och sängvätandet va otryggheten. Jag visste inte vad detta innebär. jag såg bara hur de va. såg hur mor och far bar, ammade, bad mig vara tyst för hon skulle sova.

för dom var detta en självklar ritual då de haft den samma med mig. Men ja, som var 3 år, skulle bli 4 var detta såklart helt främmande.

Skulle de bli skillnad i vårt liv om de tog sin tid att förklara? 

jag vet att jag kände mig utanför och oälskad och familjen tänkte säkert att jag krävde för mycket.

brev växla

jag vet att jag älskade mitt och mormors brev växlandet. det pirrade varje gång när de bruna paketet kom. man visste aldrig vad som fanns. de bästa va när de va  stora paket med små innehåll. då fick man leta bland bubbelplasten. vi sågs inte så mycket då jag va väldigt mycket hos min farmor och farfar.
Jag fick nappar i olika färger, jag har kvar dom än idag. Jag fick smink i olika färger. sen så vet jag att mormor skickade kylskåpsmagneter till mamma. jag älskade att öppna paketet. skälva magneterna va inte så kul utan själva pappret som prasslade och luftbubblorna som man smällde.

Mor och dotter - oförglömlig egentid

Magneterna va bland annat en katt. de såg så enkelt ut. de svans man böjde till ben och en rund boll till huvud. de ville jag göra. och jag och mamma gjorde dessa. Mormor skickade marsipanrosor. jag vet inte om de va hon eller mamma som visa mig men de vart en del rosor. väldigt tjocka och stora och inte lika graciösa.
Men de lärde jag mig när jag såg ler fruktkorgen. De va små små vindruvor, gula bananer, orange apelsin och ett och annat äpple.. så fick jag från början använda väldigt små ler delar och såg då att ju tunnare kolvar man gjorde, desstu finare vart dem när man platta till dem.
Nu skulle jag göra världens finaste ros.

jag tyckte mormor skrev på sådana fina brev papper och fick sedan en jätte fin ask med doftande papper i gammal dags ark, med tillhörande kuvert. jag tror jag gömde dem i min låda så jag kunde känna doften av dem men jag älskade att skriva. jag vet ej om man förstod så mycket vad jag skrev men jag gjorde de.
Jag kommer inte ihg om mamma gick i skolan. hon hade en gammal dastig blå pärm. (om jag minns rätt) i den fanns mamma handstil i långa A-4 papper. de va så vackert. och fascinerat med de gula och rosa markeringar. va de gamla sjukhuspapper om demens? skit samma.... om de va den eller en annan så fanns de en värdefull pärm med sånger... jag gråter bara när jag tänker på när mamma sjunger "vem kan segla för utan vind" de fanns massa bra låtar. och sjö låtarna sjöng jag med farmor när vi åkte båt och hon bad mig sjunga dem varje gång blåsten vart läskigt tung så farmor knappt kunde styra. de va väl något avledandet från paniken kan jag tro. mamma sjöng vackert.

Ritsagan och sandslottet

av alla mina saker jag lyckades göra i full koncentration va när jag fick något som jag kunde lära mig grunden på. Jag vet ej om de va mormor eller någon på dagis som ritade ett rött hus. Taget va kantigt och man gjorde snea streck emot varann. man gjorde simpelt gräs streck, skorssten, fönster. i fönstster fann gardiner som delade sig av en knur i mitten, en katt i ena fönstret. på himlen fanns en sol och två moln. solen fans mot kanten.

denna teckning jag fick från någon fick mig att jobba. jag vet inte hur många sådana teckningar jag gjorde. och när jag började lära mig strukturen började jag forma takpannorna... då bröt jag ihop att jag försötrde teckningen som va bra egentligen från början innan jag började avancera.

Jag fick alltid panik när vi skulle sätta oss och rita. för mitt vart bara fel. de vart fult. de jag ville ha på pappret skulle komma från min hjärna. i min hjärna, har jag avanserade detaljer och färger med  skuggor med olika nyanser.... de kunde också vara vldigt många olika saker jag ville ha på ett och samma papper... inte min grej.

än idag kan jag inte rita något från blinda luften om jag inte har en bild man kan utgå ifrån. samma med pyssel. ja har så mycket pyssel i min lilla etta att de skulle kunna fylla ett eget rum. för jag vet inte vad jag ska göra med allt. de finns för mycket ideer. men om jag ser något jag vill göra. då gör ja de.

jag hittade min trygghet i ritandet. när jag hade ett mål
jag hittade en trygghet när jag byggde slotten i sandlådan jag visste precis hur de skulle bli och jag längtade att slutföra de.
om jag vart avbruten, bortförd eller fick något sabbat .... jag minns så väl känslan. känslan när något går sönder i bröstet. de gör ont och rycker i magen. hur kunde de inte fatta att jag var förtvivlad.

de gjorde dem inte eftersom de vart arga och sa "du kan inte få allt som du vill" de kändes som de hånade mig, jävlades. ville mig illa. ville se mig misslyckas för att sedan klandra på mig att jag var jobbigt. kan du inte va som dom andra barnen. nej nu får du gå in. du får sitta här tills du lugnat ner dig...

...de värsta va att bli inslängd ensam i ett rum. fick panik. ensam. vad är det som händer. nu kommer de ta bort allt på sandlådan. nu kommer de ta bort pennorna som jag har i en viss ordning som jag lagt så mycket tid att ha på olika platser. blå och gula va över på pappret. jag hade brunt och grönt på den högra sidan, rött och svart på den vänstra och lila underst. sådant tog tid. och nu skulle allt va borta.

jag vet att jag slog mina händer i väggen och bet mig själv för att sluta känna den hemska ensamheten. smärtan vilseledde de... för stunden. för att bita och slå i väggen är inte d skönaste iden man kan göra så man grät för de.  jag hamnade sedan i en trans. kunde sätta mig och stirra i tomma intet. jag var ingenting. jag var inte glad, jag va inte ledsen... jag var tom.
Jag vet att jag tyckte väldigt illa om mig själv.
pappa va arg, mamma va arg, syster va söt och bajsade ut mitt fina pärlhalsband.

Men jag minns hur stolt jag kände mig när jag var med far. Han va på något sätt min största idol... jag ville han skulle se mig på samma sätt jag såg honom. jag var så stolt när jag såg han le, skratta och berömma mig. de va mest när vi va själva... jag vet hur de svartnade när våran egentid på isen försvann när syster skulle med. hon kunde inte ens åka skridskor. hon satt ledlös på pappas armar som körde henne på isen. hon försökte inte ens lära sig. hon sparkade bara med benen och hade jätte kul med pappa Jag började avancera min moves och skrek på pappa att titta på mig....

"ja ja de är jätte fint" när han sa det tittade han inte ens.

jag som trodde att detta var hans om min egen tid. bakom ica butikens fotbollsplan i Hagsätra.
vi fick hockey klubbor... Thessan och en till såklart. Jessica.

Nu låter det som jag avskyr min syster... till viss del gjorde jag väl de då. Jag förtod ju inte. för jag såg henne som ett hot som tog bort min familj.

Jag ville till farmor och till farfar. där fanns mitt .... för nu fanns inget som var mitt längre. Mamma, pappa, rummet, alla saker, tiden med familjen, allt det som va vanligt fanns inte...

. bondgården, djuren, naturen. där var min fristad.
de funkade till och med ganska bra när mor och far va där. då kunde jag testa mina gränser för då hade de inte samma tid att hålla koll på mig...

Som 4 årig tjej som haft sina rutiner i ett redan kaosig värld, så vart detta något överväldigade
 och jag tror att om man hade förberett denna tjej och familj på vad saker kommer innebära hade saker ch ting sett annorlunda ut. Hur tänker en förälder när sitt barn agerar så här?

Tänkte de någon gång att de va något så mycket mer än vad de själva hade vetskapen om?

Men om det inte hade vart för mor och far och lillasyster, hade jag aldrig blivit driven som jag vart. och grym, om jag får säga de själv. I och med deras liv med arbete lillasyster m,m s kände jag mig utanför, dålig... jag kunde ga dragit mig tillbaks och blivit innåt men jag ville kämpa för min familj. kämpa för far och mor,,, att de skulle va stolta över mig.

för jag kände besviken varje gång jag tappade kontrollen. känner förnedringen att inte va förstod. min familj är mitt allt. och jag kanske är orättvis idag emot dem. men detta är sanningen från barnet Thessan. Hon finns kvar med dessa känslor och minnen, de kan va osammanhängande, olika tidperioder och kännas vara en osanning för omgivningen. men detta är min sanning. mina tankar och reflektioner.

Skriva av mig allt de gamla

Jag har minnen som är så levande. Dom kunde vara igår men då va jag bara två. Men jag kan glömma vad min sambo sa till mig flera gånger.

Du lyssnar inte
Hör du inte

Varför är det så.

När jag var liten var jag ett ganska argt barn
Jag slog och bet andra barn. Något jag minns idag ...är mina känslor...

...känslan att barnen retades, hånade,  blinkade o va elaka emot mig.
Va en syn för dom vuxna att jag verkade empatilös.

Jag va väldigt duktig på vissa saker och vart väldigt upprörd när något skulle avbrytas.

Som.en teckning som man just nu fyller i med den gula så noga att man inte ska några streck eller vita nyanser.

Att lämna mitt projekt fick
Min värld rasa.

Jag hade bra fröknar. Tänker på dem än idag. Jag minns att jag fick rita och samtidigt kolla på kroppen pusslet. Alla våra organ. De va häftigt.

Jag minns när jag åkte skridskor med far och minns första gången jag lärde mig cykla
Allt detta lärde jag mig fort.

När jag var två år råkade jag ut för en elolycka som kunde kostat mitt liv. Min far är elektriker och hade sett hur han jobbade med kablar, eluttag osv. Jag tar alltså två elvispar från köket som mamma tror är till mitt kök i rummet. Pappa förstod att fallet va annorlunda när strömmen gick. Min tumme klarade sig och fick tillbaka huden som saknades men ärren finns kvar.
En rolig sak i historien är att innan detta hände pratade jag inget. Efter smällen kunde jag inte sluta prata. Jag lyckas också klämma min näsa i en av sjukhusdörrarna när jag tittar ut från rummet och de vart ju en scen i sig.

Jag vet att jag var arg. Men det var frustration. För ingen förstod att jag kände, upplevde saker ingen annan gjorde. Allt var i sådana extrema färger, ljud ljus och lukt. Jag trodde jag kom från en annan planet. Ingen förstod mig. Alla dömde mig. Jag var de elaka barnen. För jag slog ju. Barnens små gester va de ingen som såg eller hörde.

Min syster kom till världens.
Började drömma mardrömmar. Jag började kissade på mig och bråken vart mer påtagliga.

Vi flyttar till tullinge. Jag minns en gång hur illa jag tyckte om min syster. Jag fyllde år. Släkt och vänner kom med ett var sitt paket till mig och Jessica men när hon fyllde år fick hon de dubbla. Jag öppnade dörren i min finaste klänning och minns hur alla gick förbi... Förutom en person. Hon såg mig och hon hade dessutom en liten present...till mig. Men de är inte presenten jag minns. Utan  Helene.  Mammas jobbar kompis som jag idag kallar för gudmor. Hon såg mig på ett sätt ingen annan gjorde.

Jag va mycket hos farmor och farfar. De pirrade alltid när vi åkte in i skogen som närmade sig paradiset. Där var jag ingen jobbigt barn.  Jag va bara jag. .. jag vet att jag hade massa arbetsuppgifter och när arbetsdagen var slut belönades vi med saft o gott. Jag var duktig. Stark. Envis som ett bi. Och gjorde såklart hyss. Jag testade min gränser. Även när jag inte fick åka ut med båten själv ...testade jag de. Som tre år får man inte tälja trägubbar.  Jag smög in i ladan och hitta en gammal morakniv och skar upp hela pekfingret.

När jag kommer in med handen som jag döljer säger farmor oberörd med disken .
"Har du skurit dig med kniven?"
"Nej jag fick nog en sticka"
"Då måste de nog va världens längsta sticka"

Farfar och jag satt och spela kort. Farmor vart oftast arg när hon förlora så hon fixade i köket. Han var duktig på att rita. Om jag sa gräshoppa.  Tog han fram bläckpennan och gjorde hårda streck som gjorde mig galen. De gjorde ont att se hur hårdhänt han va mot pappret. Men han gjorde en identisk gräshoppa.

Jag fick hämta upp laxen från bryggan till husen med grön hinkar
Och de sved direkt när jag bar dem.
"Är de för tungt Thessan?"
"Nej. Jag är världens starkaste. " jag gick och kämpade med tårna och tårarna sprutade. Men jag skulle upp. När jag kommer upp blir farmor lite halvt galen på farfar att han tillät mig gå hela vägen med så mycket fisk. Minns att laxarna va större än hinkarna.

Jag minns att gömde.mig när far kom.för att hämta mig. Jag ville inte hem igen. Till den andra planeten. Det är här jag hör hemma. Här är man inte arg på mig.

Jag minns hur stolt jag var över pappa när vi åkte ut med båten och fiska. Hur han höll spöet. De mjuka rörelserna och en sekundär ryckning som knappt märktes. Han hade en klocka som glänste i takt med hur han rullade in draget och också såklart fisken.

Jag o farmors dagar med båt var som dag o natt. Oftast fick hon 10 strömningar på direkten och jag knappt ett hugg och så kunde de vända att jag fick 4 fiskar på rad. De va något särskilt med att se all den vackra fisk med fjällen som glänste. Kunde titta och iaktta.  Jag älskade att vara med på rensning
Men jag gillade inte fisken. Smakade fisk. Blä.  Som tur va hade farmor massa såser till som va gudomliga.  Men vågade adrig säga att jag inte gillade fisk.  Då skulle jag inte passa in att leva på landet.
På gäddorna brukade man hitta en och annan fisk i deras mage.  Men alla dessa organ va något som va spännande
Eftersom farmor rensade så fort tog jag med mig en mora kniv ned när jag skulle fiska hem några abborrar.  Vi skulle göra eld ute om jag fick. Jag fick en... men var för liten. Jag nacka fiske  öppna upp den från buken. Tog ut inälvorna och såg att detta visst kunde grillas. Nu skulle de bli stolta. Att se att jag rensat själv
Jag fick upp några till och mega stolt.  Satt alla i en pinne och gick in.

De va då jag förstod att dill inte är min grej. Vi saltade och pepprade och la dill i ... jag avskydde de.

Men när jag och far va ute fick vi lite större fisk. Han hade citron med sig. JAG ÄLSKAR CITRON efter de. Och jag har citron i alla min fisk. Tack far.

På något sätt levde jag för dagen där. Tänkte aldrig på familjen i Stockholm.  Men jag vet hur jag försökte förbereda mig inför när pappa skulle hämta mig. Om han kom förtidigt så va hela min planering förstörd. Ingen förstod hur mycket jag ansträngde mig utan såg att jag stretade emot och jävlades. 

Undra om flera föräldrar tänker så om sina barn. Fast de snarare är tvärt om.
Allt ja hade va att försvara mig och visa mitt avsky men de tolkas så på helt olika sätt.