För någon dag sen får jag ett mejl från en bekant som jag inte känner så värst bra. Men han hade hade sett ett inlägg på alla dessa mediciner jag åt och och undrande var det var för.
Efter ett tag får jag senare ett mejl från honom där han skriver att han hade tänkt på mig. (PÅ MIG!?) För min situation och ville hjälpa mig! Fatta?! Helt jävla stört. Vi byter nummer med varandra för att boka in ett möte med honom och en annan på söndag men idag ringde han och ville redan ta träffen idag.
Jag har ingen aning om vad det är och Richard tyckte också att det lär konstigt eftersom vi aldrig har haft en vidare kontakt med varandra på det sättet. Men men.
I skolan går allt bra, lite mycket att göra dock men det får gå. På väg hem ringer pappa upp mig och jag frågar glatt om han hade pratat med farmor på sistone då när jag har ringt har fast4er Yvonne svarat och sagt att hon ligger och sover.
Pappa hade inte pratat med henne men börjar åratal om att inställa mig att hon ska gå bort.
Vad fan säger han? Min farmor, min älskade farmor? Hur fan kan man säga så? Jag skulle kunna skriva så mycket som helst då jag brast i gråt på tunnelbanan och känner att jag inte fått vara med henne på grund av förhinder som i sin tur har lett i våra samtal att jag tydligen inte bryr mig så mycket om henne och att om jag verkligen ville så skulle jag vara där men att det finns viktigare saker än att vara med sin farmor som man säger är ens favorit som man växt upp med och gått igenom saker som var otroligt tuffa.
Jag känner mig så maktlös, när jag är här och hon är där… jag har ingen bil som skulle underlätta det hela så mycket bättre.
Klockan blir fyra när jag och hundarna beger oss till stan och vid hem kom de två stiliga personer. Personerna jag träffade var Patrik och hans kollega eller chef Cicci.
Vi går i stan för att leta efter någon ute servering så hundarna kan få vara med på ett hörn och när vi sätter oss ner tar de fram produkter och jag kände mig nästan lurad…
klart inte dumhuvudet ville säga vad de gällde för då skulle jag tacka nej…. tänkte jag. Men sen började Cicci prata om vad det hela handlade om och började prata om sitt liv kortfattat. Det var som om en person berättade mitt liv och hur jag hade haft det.
Jag kände tårarna i halsen, vilket det gör igen när jag skriver detta. Jag är inte ensam… jag är inte ensam om att ja levt i ett helvete och lever i ett helvete med min kropp.
Jag har ADHD, depression, torret, migrän, fel på käkarna, fel på axlarna, höfterna, knäna, allt där det finns leder. Jag har magkatarr, haft magsår, blit sjuk jämt, urinvägsinfektioner efter urinvägsinfektioner, luftrörskatarr, bihåleinflammation, ledinflammation, muskelinflammation, kronisk smärta, trötthet, you name it… allt allt allt.
på grund av allt detta plus utbrändhet och alla gånger man gått in i väggen är jag idag en mycket klen och svag människa som inte klarar att gå i skolan och jobba, som inte ens klarar skolan utan att bli så trött att man inte orkar att göra något än att ligga och sova.
Detta tar på psyket, på självförtroendet och självkänslan och gör att man får ångest och stressar upp mig fast jag bara ligger och inte gör något som i sin tur gör att jag bara ligger och blir sämre, som gör att att omgivningen blir trötta och arga, kallar en lat och känner efter för mycket som i sin tur gör att man blir allt mer ledsen och mer upp stressad…
så m¨nga gånger jag har tänkt att jag vill inte leva… så många gånger… för att man bara kännere att jag är en börda för alla.
Cicci… haft ett samma helvete som jag och… skit… herre gud… Det kändes så jävla skönt. att höra hennes historia och om jag hade vågat hade jag velat träffa henne privat frö att höra om hennes liv.
Men hon har jobbat inom kost väldigt länge och när hon var på botten så händer något. En bekant till henne jobbat med naturläkemedel och ville att hon skulle testa dessa… jag är inte säker på hur allt gick till men hon fick tre produkter som förändrade hennes liv… och jag ser i hennes kroppsspråk och i hennes lysande ögon hur mycket detta hjälpte henne.
Hon jobbar nu idag med detta och även Patrik för att hjälpa människor för att de själva vet att detta hjälper. Och jag är så otroligt glad, jag är så otroligt tacksam att ni finns på denna jord. Ni gör inte bara ett jobb, ni samlar inte bara på en massa provisioner… nej! ni gör detta för att hjälpa andra.
och jag kommer fundera och jag funderar… varför mig? Varför bry er om mig?
varför vet jag inte men tacksamheten till denna kärlek är obeskrivlig. Jag vill verkligen prova detta, jag vill inte vara en börda för mig själv och andra så varför inte!?
Problemet är att dessa mediciner kostar…
Min tanke va förut att de va pyramid spe vilket jag tycker än men det är för en gångs skulle något som är värt att kämpa för! Vill bara börja nu med produkterna vill prova dem och få andra att göra e också… men då kommer jag till där jag är idag…
mina diagnoser, mitt förflutet gör att jag inte kan jobba, knappt plugga… för att få pengar måste man ha ett jobb vilket jag inte har,
Om ni läser detta: Tack för att ni finns och tack för att ni… ja… tog mig ? hur ska man säga… fattar inte än varför…
