Tänker på Lena PH låt det går ont. Det gör ont på natten men inte på dagen. Dagarna fylls med jobb, mat, träning, mat och sova. Man tycker att allt slit med att inte behöva tänks ska göra det lättare men det blir nästan bara jobbigare.
Jag har fått för mig att det spökar hemma. Det knäpps överallt och kan inte släppa de pappa sa att jag har gjort farmor arg.
Jag börjar bli dum i huvudet
tisdag 23 oktober 2012
söndag 21 oktober 2012
Ilskan skrämmer mig
Som svärfar sa. Det är en jävligt bra motor men ett värdelöst roder.
Ilskan växer och samlar på sig när mina tankar och känslor blir frågesatta på ett negativt sätt och då blir något då simpelt något känsligt som samlad och gror inom en. Det kan vara så larvigt som att man frågar varför himlen är blå och någon frågesatta varför jag undrar ich ska lägga ned den diskussionen
Få samlas allt i ett jobbigt hål i magen som håller mig vaken om nätterna.
Det är inte lätt att leva mig och det är inte lätt att leva med mig och det ät sådana ht situationen man frågesatta sin existens.
Ilskan växer och samlar på sig när mina tankar och känslor blir frågesatta på ett negativt sätt och då blir något då simpelt något känsligt som samlad och gror inom en. Det kan vara så larvigt som att man frågar varför himlen är blå och någon frågesatta varför jag undrar ich ska lägga ned den diskussionen
Få samlas allt i ett jobbigt hål i magen som håller mig vaken om nätterna.
Det är inte lätt att leva mig och det är inte lätt att leva med mig och det ät sådana ht situationen man frågesatta sin existens.
fredag 19 oktober 2012
Den 18 oktober 2012
Den 18 oktober släppte du min hand
Den 18 oktober lämnade du människans hamn
till en plats där man inte kan känna sorg.
Till en plats där du upplever skratt och skoj
Jag tittar upp mot himlen och ser en bild hur ni lyckliga vinkar ner.
Farmor, farfar och lord ta hand om himlargård och glöm inte mitt lilla troll.
Sen har vi också våran vita Busan Ida, och hannen Emil, den stackars kalkonen jag ville skulle leva och mitt Kramgoa lam som vart ett stort får.
Jag hoppas ni alla har hittat varann och bygger upp det hem som man växte sig upp i.
Jag hoppas att ni alla har det bra och inte glömmer oss på jorden.
Den 18 oktober vart farmor fri från smärta och morfin.
Den 18 oktober slog hennes önskan in att få vila i frid.
Den 18 oktober lämnade du människans hamn
till en plats där man inte kan känna sorg.
Till en plats där du upplever skratt och skoj
Jag tittar upp mot himlen och ser en bild hur ni lyckliga vinkar ner.
Farmor, farfar och lord ta hand om himlargård och glöm inte mitt lilla troll.
Sen har vi också våran vita Busan Ida, och hannen Emil, den stackars kalkonen jag ville skulle leva och mitt Kramgoa lam som vart ett stort får.
Jag hoppas ni alla har hittat varann och bygger upp det hem som man växte sig upp i.
Jag hoppas att ni alla har det bra och inte glömmer oss på jorden.
Den 18 oktober vart farmor fri från smärta och morfin.
Den 18 oktober slog hennes önskan in att få vila i frid.
torsdag 18 oktober 2012
Jag säger nu hej då
I lördags var familjen samlade för att säga hej då. Jag var den enda som inte gjorde det.
På söndags natten opereras farmor och läkaren frågade om den i huvudtaget skulle göras för hon skulle förmodligen inte klara sig. På natten ringer det och pappa tror hon är död men hon hade klarat det. Hjärtat var starkt och hon kämpade.
Men efter operationen fick de sätta igång dialysen igen då njurarna slutat fungerat.
När vi kom dit berättade alla läkare att de inte kunde göra mera så nu hade jag ingen återvändo. De sa att när det skulle stänga av att det kunde ta 1-2 timmar men du släppte taget efter fem minuter med våra händer knutna ihop o och mitt huvud lutat liggandes mot ditt bröst.
Nu börjar en ny resa... En resa att överleva denna saknad.
På söndags natten opereras farmor och läkaren frågade om den i huvudtaget skulle göras för hon skulle förmodligen inte klara sig. På natten ringer det och pappa tror hon är död men hon hade klarat det. Hjärtat var starkt och hon kämpade.
Men efter operationen fick de sätta igång dialysen igen då njurarna slutat fungerat.
När vi kom dit berättade alla läkare att de inte kunde göra mera så nu hade jag ingen återvändo. De sa att när det skulle stänga av att det kunde ta 1-2 timmar men du släppte taget efter fem minuter med våra händer knutna ihop o och mitt huvud lutat liggandes mot ditt bröst.
Nu börjar en ny resa... En resa att överleva denna saknad.
Tomt
Det kliar överallt
Jag kallsvettas
Skakar
Hungrig
Illamående
Ont överallt
Vill bara sova
Jag närmar mig Huddinge
Ju närmre jag kommer dessutom närmre kommer jag till sjukhuset
Där farmor ligger
Med slangar överallt
Dialys
Respirator
Massa konstiga tankar hur jag bara stoppar hela tåget och springer hem eller att jag river hela sjukhuset för jag är så jävla förbannad!!!
Just nu är jag lugn, jag gråter inte och kan skriva allt detta utan att bli hysterisk. Har jag accepterat och förberett mig nu?
Jag kallsvettas
Skakar
Hungrig
Illamående
Ont överallt
Vill bara sova
Jag närmar mig Huddinge
Ju närmre jag kommer dessutom närmre kommer jag till sjukhuset
Där farmor ligger
Med slangar överallt
Dialys
Respirator
Massa konstiga tankar hur jag bara stoppar hela tåget och springer hem eller att jag river hela sjukhuset för jag är så jävla förbannad!!!
Just nu är jag lugn, jag gråter inte och kan skriva allt detta utan att bli hysterisk. Har jag accepterat och förberett mig nu?
onsdag 17 oktober 2012
Är det farväl nu?
Pappa ringde idag och det var inte det glada beskedet. Hon blir inte bättre så i morgon bitti åker vi dit och jag har ingen aning om vad som kommer hända.
Kommer de stänga av respiratorn i morgon när vi kommer dit och väntar tills hon tar det sista andetaget?
Om hon dör. Kommer jag orka med all ångest som jag redan har med att jag inte har varit där tillräckligt och stöttat henne och faster! Och pappa! Min fina pappa, jag har ingen aning om hur han mår för det känns som han lägger energin på att ta vara på min och alla andras sorg.
Just nu känns pappa så enormt oförstående när kommentarerna kommer att jag visste om det och att fet är väntat.
Ja, jag vet men jag har ändå levt på hoppet med att få en andra chans. Den kommer jag aldrig få och detta här att det bubblar och slåss i mage att jag knappt kan stå. Jag är trött, arg, irriterad, ledsen och sover dåligt. Drömmer mardrömmar där jag får veta hur egoistiskt jag varit.
Som de på jobbet säger: familjen går alltid först men ändå har jag vald att vara på jobbet. Jag tänker på att det e bytt jobb, det är lön samtidigt som min farmor legat ensam och lidit på sjukhuset när jag har skrattat och haft det bra på jobbet.
Jag vill inte hem för då kommet denna ångest. Jag kan inte fokusera på något.
Jag vet inte vad som väntar och det kanske är bra men samtidigt frustrerande.
Vissa stunder vill man bara göra som jag gör på gamla sjuka djur, ge en jävla massa sömnmedel och överdos av morfin så de somnar in.
Jag vill verkligen inte att hon ska leva så här. Jag vill hon ska leva och ha fet bra.
Hur ska jag nu kunna skryta om en av de viktigaste personerna i mitt liv utan att gråta när man annars blivit två meter lång och känner sig så speciell och lycklig att det är jag som fick henne som farmor?
Hur kan man förbereda döden?
Hur kommer jag kunna prestera bra på jobbet när hjärtat ännu blir bortskuren en bit.
Hålet efter farfar rivs upp då och då alltså inte läkt och det är över 12 år sen. Hur sk detta gå?! Jag är livrädd och samtidigt arg att jag har mage att tänka på mig själv.
Kommer de stänga av respiratorn i morgon när vi kommer dit och väntar tills hon tar det sista andetaget?
Om hon dör. Kommer jag orka med all ångest som jag redan har med att jag inte har varit där tillräckligt och stöttat henne och faster! Och pappa! Min fina pappa, jag har ingen aning om hur han mår för det känns som han lägger energin på att ta vara på min och alla andras sorg.
Just nu känns pappa så enormt oförstående när kommentarerna kommer att jag visste om det och att fet är väntat.
Ja, jag vet men jag har ändå levt på hoppet med att få en andra chans. Den kommer jag aldrig få och detta här att det bubblar och slåss i mage att jag knappt kan stå. Jag är trött, arg, irriterad, ledsen och sover dåligt. Drömmer mardrömmar där jag får veta hur egoistiskt jag varit.
Som de på jobbet säger: familjen går alltid först men ändå har jag vald att vara på jobbet. Jag tänker på att det e bytt jobb, det är lön samtidigt som min farmor legat ensam och lidit på sjukhuset när jag har skrattat och haft det bra på jobbet.
Jag vill inte hem för då kommet denna ångest. Jag kan inte fokusera på något.
Jag vet inte vad som väntar och det kanske är bra men samtidigt frustrerande.
Vissa stunder vill man bara göra som jag gör på gamla sjuka djur, ge en jävla massa sömnmedel och överdos av morfin så de somnar in.
Jag vill verkligen inte att hon ska leva så här. Jag vill hon ska leva och ha fet bra.
Hur ska jag nu kunna skryta om en av de viktigaste personerna i mitt liv utan att gråta när man annars blivit två meter lång och känner sig så speciell och lycklig att det är jag som fick henne som farmor?
Hur kan man förbereda döden?
Hur kommer jag kunna prestera bra på jobbet när hjärtat ännu blir bortskuren en bit.
Hålet efter farfar rivs upp då och då alltså inte läkt och det är över 12 år sen. Hur sk detta gå?! Jag är livrädd och samtidigt arg att jag har mage att tänka på mig själv.
Min farmor min klippa
Jag trodde det skulle bli lättare efter att farfar gick bort, som liten tänkte man att de va ju han man tyckte va mest snäll och när han kom till himlen vart jag jätte arg och jätte ledsen.
Men så är det inte. Detta är nog nästan värre. Se sin älskade plågas sakta in in i döden. Jag pendlar mellan flera olika personligheten. Den ena som är ångerfull , arg och sviken att man inte kan få säga hej då med ord och kramar, den andra har ångest och spyr när ångesten kommer ned till magen att veta att hon ligger där och lider och det enda hon vill just nu är att dö.
Den själviska sida skrämmer mig, den e så självisk att den ljuger för sug själv att det blir bra och går då under när man får dåliga besked.
Resan har redan börjat för mig och jag vet inte när den ska gå över. Det är så himla hemskt att invänta döden när man inte kan vara med personen som varit Klippan i ens liv?!
Man har ångest över hur jävla ensam hon måste känna sig där medan fan faktiskt har det bra på jobbet och glömmer henne.
Vad är jag för hemsk person? , jag vill aldrig hem längre, där väntar helvetet med all ångest i ett rött paket.
Om jg kunde skulle jag vara där vare dag och hålla henne fast hon sover, om jag hade kunnat skulle jag vart oftare hos henne men jag kunde inte.
Jag va tvungen att vara självisk för tt jag själv skulle överleva med jobb hem familj. Om jag kunde skulle jag delat mig för länge sen.
Men ändå vrider och vänder man sig för att försöka ge en skulden att man kanske kunde ha knölat in att åka till henne oftare, jag har ju lyckats med det nu när hon blivit sjuk!
Det som gör mig ledsen nu är att jag inte får prata och hålla om. Jag visste inte om att när vi alla va på korttids boendet var det sista gången jag fick prata, skratta och kärleksnagga och få hennes pussar man måste be om för att få.
Jag vet ärligt talat inte hur detta ska gå om man tänker på hur man mår nu, så länge hon är vid liv lever mitt hopp att säga ett värdigt hejdå.
Men så är det inte. Detta är nog nästan värre. Se sin älskade plågas sakta in in i döden. Jag pendlar mellan flera olika personligheten. Den ena som är ångerfull , arg och sviken att man inte kan få säga hej då med ord och kramar, den andra har ångest och spyr när ångesten kommer ned till magen att veta att hon ligger där och lider och det enda hon vill just nu är att dö.
Den själviska sida skrämmer mig, den e så självisk att den ljuger för sug själv att det blir bra och går då under när man får dåliga besked.
Resan har redan börjat för mig och jag vet inte när den ska gå över. Det är så himla hemskt att invänta döden när man inte kan vara med personen som varit Klippan i ens liv?!
Man har ångest över hur jävla ensam hon måste känna sig där medan fan faktiskt har det bra på jobbet och glömmer henne.
Vad är jag för hemsk person? , jag vill aldrig hem längre, där väntar helvetet med all ångest i ett rött paket.
Om jg kunde skulle jag vara där vare dag och hålla henne fast hon sover, om jag hade kunnat skulle jag vart oftare hos henne men jag kunde inte.
Jag va tvungen att vara självisk för tt jag själv skulle överleva med jobb hem familj. Om jag kunde skulle jag delat mig för länge sen.
Men ändå vrider och vänder man sig för att försöka ge en skulden att man kanske kunde ha knölat in att åka till henne oftare, jag har ju lyckats med det nu när hon blivit sjuk!
Det som gör mig ledsen nu är att jag inte får prata och hålla om. Jag visste inte om att när vi alla va på korttids boendet var det sista gången jag fick prata, skratta och kärleksnagga och få hennes pussar man måste be om för att få.
Jag vet ärligt talat inte hur detta ska gå om man tänker på hur man mår nu, så länge hon är vid liv lever mitt hopp att säga ett värdigt hejdå.
tisdag 16 oktober 2012
Sorg
Vad menas med sorgearbete?
Uttrycket står för den stora ansträngningen att inse förlusten och att leva vidare. Det betyder inte att den man förlorat ska glömmas. Sorgearbete kräver mycket energi, och är på så sätt ett rättvisande namn på den mödosamma bearbetninga av förlusten. Därför är sörjande människor ofta mycket trötta.
Man brukar tala om sorgens faser. Vilka är de?
Vi människor är olika och kan också reagera mycket olika vid en närståendes bortgång. Men det finns ändå vissa drag som är gemensamma i de flesta människors sorgearbete. Dessa faser utgör inte avgränsade perioder i sörjandet, utan växlar fram och tillbaka.
Chockfasen
Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det kan vara svårt att fatta att den man älskar är borta. Man kan gå omkring som i en bubbla och ha svårt att ta till sig det som har hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid.
Reaktionsfasen
När chocken släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat. Denna fas kan vara i veckor eller månader
Bearbetningsfasen
Nu tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
Nyorienteringsfasen
Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.
Vilka psykologiska reaktioner är vanliga i sorgen?
Ensamhetskänsla präglar starkt den vanliga sorgebilden. Den kan vara länge och kanske aldrig upphöra. Tanken på en framtid utan den som dött kan ge hopplöshetskänslor och missmod. Nedstämdhet, ängslan och gråtattacker är vanliga reaktioner, liksom rastlöshet, oföretagsamhet och ointresse för allt omkring en. Många tycker att minnet och tankeförmågan sviker under den första tiden efter dödsfallet. Koncentrationssvårigheter är vanliga. Påfrestningarna i samband med förlusten ger också ofta stressymtom såsom irritabilitet, oförmåga att fatta beslut och utbrott av ilska och avoghet.
Man tycker inte att man är sitt gamla jag och kan undra om upplevelsen av sorgen är normal. En del känner, förutom sorgen, skuld för att inte ha räckt till under sjukdomstiden. Andra bär på självanklagelser för vad de sagt eller gjort under den sista tiden. Somliga kan också känna sig mindre värda utan den avlidne.
torsdag 11 oktober 2012
Biopolär
Igår var jag och Richard hos psykfoktorn och under vårat samtal konstaterade hon på plats att jag förutom min depression och ADHD lider av bipolär någonting och det kändes väl skönt att vi båda fick svar till mina perioder.
Men nu så tänker jag ... Va fan. De suger ju. Ännu mera medicin, ännu mer läkarbesök.
Inte nog med detta går jag itu över min farmor som ligger på operations bordet. Jag kan inte tänka mig ett liv utan farmor. När farfar gick bort dig en stor bit av mitt hjärta och om farmor går bort dör jag... Så känner jag nu. Hur fan ska detta gå när jag än idag i över tio års tid sörget, gråter och saknar farfar så det gör ont , jag vet till Gud, jag är inte en självisk människa men nu vet jag att farmor inte ger upp ich tänker på i alla fall mig att jag inte är redo. Hon får inte ge upp men jag vill inte att hon ska lida som hon gör nu men med hennes starka kropp hoppas jag djupt i mitt hjärta att hennes mentala inte vill he upp utan att säga hej då. Jag ber och jag vill. Ge inte upp!!! Du är det finaste som finns kvar .
Men nu så tänker jag ... Va fan. De suger ju. Ännu mera medicin, ännu mer läkarbesök.
Inte nog med detta går jag itu över min farmor som ligger på operations bordet. Jag kan inte tänka mig ett liv utan farmor. När farfar gick bort dig en stor bit av mitt hjärta och om farmor går bort dör jag... Så känner jag nu. Hur fan ska detta gå när jag än idag i över tio års tid sörget, gråter och saknar farfar så det gör ont , jag vet till Gud, jag är inte en självisk människa men nu vet jag att farmor inte ger upp ich tänker på i alla fall mig att jag inte är redo. Hon får inte ge upp men jag vill inte att hon ska lida som hon gör nu men med hennes starka kropp hoppas jag djupt i mitt hjärta att hennes mentala inte vill he upp utan att säga hej då. Jag ber och jag vill. Ge inte upp!!! Du är det finaste som finns kvar .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)