Separation och 6 års

Jag märkte att något inte stämde
Redan i Huddinge
Pappa jobbade när mamma var hemma och när pappa kom hem skulle mamma jobba.
Mamma va ledsen mycket.  Hon satt nere med massa papper och sa till sig själv att hon inte skulle fixa det.  Jag vet inte om de såg mig från trappan men pappa försökte trösta mamma så gott han kunde.

Det vart en ny förändring som jag nog aldrig han reflektera över häller. De bara va så. Pappa sov hos en kompis i en källare och på mornarna gjorde han havregrynsgröt med smör i
Tack vare den smörklicken kunde jag äta havregrynsgröten. Jag skulle börja skolan. 6 års och där började de hända saker. Barnen från dagis började prata om mig och hetsa mig. De puttade spottade och sa elaka saker. Jag slog dom.
Jag minns en tjej som en gång va min bästa vän. Hon fick gör sig att göra sig osams med mig. Hon tog in mig i ett trähus och kallade mig fuck you unge.  Jag slår henne och hon gråter och skriker fuck you unge. Jag slår igen och skriker sluta och jag fortsätter slå så länge hon skrek på mig. 
Jag fick mycket skäll av lärare och barnen gick in i min låda för att lägga sina saker där för att sedan säga att jag snodde sakerna.
De kunde säga att de visste att mina föräldrar skilde sig för att jag fanns.

Pappa jobbade mycket
Mamma va ledsen och arg

Jag försökte hjälpa till men gjorde allt bara fel enligt henne.
I skolan trodde dom att mitt uppförande va för mammas och pappas separation. Men om jag ska va ärlig fattade jag inte ett dugg va de hade med min skola att göra. De hatade mig.

Jag började på BUP.  Jag var Sex år och jag minns de första vi sa till varann.

"Hur mår du?"
"Bra..."
jag hade svårt att lyssna och va still samtidigt o inte börja störa mig på ljuset.. så jag började rita. Massa.

"Vet du varför du är här?"
"Jag är inte som andra barn. Det är något fel på mig."

De va skönt att säga det men svaret jag fick gjorde mig ännu mer förvirrad.

"En Sex åring ska varken kunna säga sådana här saker eller förstå va det innebär "

....min tanke idag. Om då en Sex åring säger en sådan sak bör man väl ta det på allvar?

När pappa fick veta att jag hade slagits lovade jag mig själv att aldrig slåss...
... de resulterade i att tre äldre pojkar gav sig på mig.
De kunde ibland vara fler. De slog mig öppet där lärarna kunde se utan att de reagera. De puttade ned mig från klätterställning så jag inte kunde gå på benet. Jag hamnade rätt ofta hos sjuksystern.

Jag minns en gång så väl. Jag sitter på muren till skolan.  Killarna spelar innebandy.  Jag ser att ena siktar bandybollen på mig. När den gör de skriker de att jag var i vägen och slog mig i ryggen med klubborna.  En av killarna hitta ett hopprep han slog mig. De värkte överallt och jag såg den äckliga läraren ... jag såg henne och hon såg mig. Jag flyr. Jag springer ned för backen och springer en bit till tills jag kommer till ett tomt fritids.  Jag sätter mig där och gråter och en arg äldre man öppnar dörren.

"Va fan sitter du här. Va gör du här. Du ska va i skolan."

Jag bara grät och fick bara ur att de slog och jag drog upp min tröja för att visa vart hopprepen och klubborna träffat.
Jag fick komma in.
Jag minns inte om de va mamma vi ringde först eller skolan.

Jag minns hur trygg jag kände mig att mamma skulle komma men när hon kom va hon kall. Hon sa inget. När vi kom mot skolan pekade jag ut fröken som såg allt i hopp att mamma skulle ta henne. Men de va fröken  som tog till orda att jag kommer få frånvaro. Mamma sa ingenting. ... jag va ensam. Ingen fanns åt mig.

Jag minns att jag blir jagad i matsalen och blir puttad i en vägg. Allt svartnar.  Jag gör bara hur barnen skrattar medan jag mår fruktansvärt illa. Pappa kommer och bryter ihop. .. de visar genom spegel att jag såg förjävlig och jag skrattar jag också. De växte ett horn men sen vart jag trött.  Pappa kände nog på sig något för i bilen hinner pappa fånga min spya i en påse och vi åker in till akuten. Jag va illamående ett par dagar och fick vara hemma. De va skönt. Slippa barnen och lärarna