Saknad

Jag skulle ha sovit för länge sen men känner att jag måste få ut lite.

Jag måste få ut min saknad. Min otroliga saknad till barnen jag hade i skolan.

När jag började där va tanken att jag skulle hjälpa till en eller två gånger men de vart så mycket mer. Det vart så intensivt i samma veva jag kom dit.

Jag mötte barnen i klassrummet och vet att jag va för ärlig i vissa frågor som de frågade men de kom lika naturligt som deras ärliga frågor

Jag markerade på en gång om någon sa eller gjorde något på olika sätt.  Gick ut i korridoren och gjorde dealar att om jag får den att bli trött på en minut kommer den sedan fixa att vara still men då måste den viska till mig när de börjar bli dax och då kunde jag även fråga vad de va som gjorde de svårt.

De va så himla tacksamma. Jag kände viktig för dem som dom är för mig.
Våra egna stunder när livet var tufft. Mina hemläxor jag gav dem.

De va en sorg
De va ett misslyckande
Och svek att jag fick sluta.

Barn säger inte hur mycket de uppskattar än. Även om man kanske som vuxen vill ha bekräftelse för deras blyga osäkerhet.

Ord är ord.  Att visa är mycket svårare. Men de gör dom.

Hur många gånger har man inte sett eller hört hur en vuxen sitter och meckar.  Barnet springer stolt och visat sin teckning. Föräldern säger som i rutin "jätte fint gumman..." bara jag som ser de.

Hur ofta hör man vuxna säga "jag älskar dig,  jag saknar dig, jag tycker personen är toppen. Men kroppsspråket visar inte.

Vi är så himla fast med att kommunicera att vi glömmer kroppsspråket.  Så även när vi talar missförstår man. Man har slutat se på individen.

Det är kanske därför jag får ett speciellt band med en individ. 

Jag måste se hela personen,  höra kanske känna och lukta. Jag förstår inte va en person säger som är någon annanstans. Jag beger full fokus som den behöver på mig.

Jag ser dem på de sätt de ser andra på.

Som barnen säger.
Ett vuxet barn