tankr från ett litet barn 2

Ett barn som skriker och stretar emot. slår sig själv och allt som kommer nära.
Vad tänker en föräläder då? Va tänker de utomstående?

"Ett bortskämt barn som inte får som hen vill."

Absolut kan jag köpa att det är att agerande från kanske något man inte fått som man velat. Men som jag minns det... så va de inte så.

Jag minns att jag aldrig förstod, tappade kontrollen och i och med att tappa kontrollen blir man otrygg.

Att få ett syskon och reagera på detta sett kan tänkas "att man inte få vara i centrum, och att man måste börja dela med sig med mera."

För mig tror jag att mina mardrömmar och sängvätandet va otryggheten. Jag visste inte vad detta innebär. jag såg bara hur de va. såg hur mor och far bar, ammade, bad mig vara tyst för hon skulle sova.

för dom var detta en självklar ritual då de haft den samma med mig. Men ja, som var 3 år, skulle bli 4 var detta såklart helt främmande.

Skulle de bli skillnad i vårt liv om de tog sin tid att förklara? 

jag vet att jag kände mig utanför och oälskad och familjen tänkte säkert att jag krävde för mycket.

brev växla

jag vet att jag älskade mitt och mormors brev växlandet. det pirrade varje gång när de bruna paketet kom. man visste aldrig vad som fanns. de bästa va när de va  stora paket med små innehåll. då fick man leta bland bubbelplasten. vi sågs inte så mycket då jag va väldigt mycket hos min farmor och farfar.
Jag fick nappar i olika färger, jag har kvar dom än idag. Jag fick smink i olika färger. sen så vet jag att mormor skickade kylskåpsmagneter till mamma. jag älskade att öppna paketet. skälva magneterna va inte så kul utan själva pappret som prasslade och luftbubblorna som man smällde.

Mor och dotter - oförglömlig egentid

Magneterna va bland annat en katt. de såg så enkelt ut. de svans man böjde till ben och en rund boll till huvud. de ville jag göra. och jag och mamma gjorde dessa. Mormor skickade marsipanrosor. jag vet inte om de va hon eller mamma som visa mig men de vart en del rosor. väldigt tjocka och stora och inte lika graciösa.
Men de lärde jag mig när jag såg ler fruktkorgen. De va små små vindruvor, gula bananer, orange apelsin och ett och annat äpple.. så fick jag från början använda väldigt små ler delar och såg då att ju tunnare kolvar man gjorde, desstu finare vart dem när man platta till dem.
Nu skulle jag göra världens finaste ros.

jag tyckte mormor skrev på sådana fina brev papper och fick sedan en jätte fin ask med doftande papper i gammal dags ark, med tillhörande kuvert. jag tror jag gömde dem i min låda så jag kunde känna doften av dem men jag älskade att skriva. jag vet ej om man förstod så mycket vad jag skrev men jag gjorde de.
Jag kommer inte ihg om mamma gick i skolan. hon hade en gammal dastig blå pärm. (om jag minns rätt) i den fanns mamma handstil i långa A-4 papper. de va så vackert. och fascinerat med de gula och rosa markeringar. va de gamla sjukhuspapper om demens? skit samma.... om de va den eller en annan så fanns de en värdefull pärm med sånger... jag gråter bara när jag tänker på när mamma sjunger "vem kan segla för utan vind" de fanns massa bra låtar. och sjö låtarna sjöng jag med farmor när vi åkte båt och hon bad mig sjunga dem varje gång blåsten vart läskigt tung så farmor knappt kunde styra. de va väl något avledandet från paniken kan jag tro. mamma sjöng vackert.

Ritsagan och sandslottet

av alla mina saker jag lyckades göra i full koncentration va när jag fick något som jag kunde lära mig grunden på. Jag vet ej om de va mormor eller någon på dagis som ritade ett rött hus. Taget va kantigt och man gjorde snea streck emot varann. man gjorde simpelt gräs streck, skorssten, fönster. i fönstster fann gardiner som delade sig av en knur i mitten, en katt i ena fönstret. på himlen fanns en sol och två moln. solen fans mot kanten.

denna teckning jag fick från någon fick mig att jobba. jag vet inte hur många sådana teckningar jag gjorde. och när jag började lära mig strukturen började jag forma takpannorna... då bröt jag ihop att jag försötrde teckningen som va bra egentligen från början innan jag började avancera.

Jag fick alltid panik när vi skulle sätta oss och rita. för mitt vart bara fel. de vart fult. de jag ville ha på pappret skulle komma från min hjärna. i min hjärna, har jag avanserade detaljer och färger med  skuggor med olika nyanser.... de kunde också vara vldigt många olika saker jag ville ha på ett och samma papper... inte min grej.

än idag kan jag inte rita något från blinda luften om jag inte har en bild man kan utgå ifrån. samma med pyssel. ja har så mycket pyssel i min lilla etta att de skulle kunna fylla ett eget rum. för jag vet inte vad jag ska göra med allt. de finns för mycket ideer. men om jag ser något jag vill göra. då gör ja de.

jag hittade min trygghet i ritandet. när jag hade ett mål
jag hittade en trygghet när jag byggde slotten i sandlådan jag visste precis hur de skulle bli och jag längtade att slutföra de.
om jag vart avbruten, bortförd eller fick något sabbat .... jag minns så väl känslan. känslan när något går sönder i bröstet. de gör ont och rycker i magen. hur kunde de inte fatta att jag var förtvivlad.

de gjorde dem inte eftersom de vart arga och sa "du kan inte få allt som du vill" de kändes som de hånade mig, jävlades. ville mig illa. ville se mig misslyckas för att sedan klandra på mig att jag var jobbigt. kan du inte va som dom andra barnen. nej nu får du gå in. du får sitta här tills du lugnat ner dig...

...de värsta va att bli inslängd ensam i ett rum. fick panik. ensam. vad är det som händer. nu kommer de ta bort allt på sandlådan. nu kommer de ta bort pennorna som jag har i en viss ordning som jag lagt så mycket tid att ha på olika platser. blå och gula va över på pappret. jag hade brunt och grönt på den högra sidan, rött och svart på den vänstra och lila underst. sådant tog tid. och nu skulle allt va borta.

jag vet att jag slog mina händer i väggen och bet mig själv för att sluta känna den hemska ensamheten. smärtan vilseledde de... för stunden. för att bita och slå i väggen är inte d skönaste iden man kan göra så man grät för de.  jag hamnade sedan i en trans. kunde sätta mig och stirra i tomma intet. jag var ingenting. jag var inte glad, jag va inte ledsen... jag var tom.
Jag vet att jag tyckte väldigt illa om mig själv.
pappa va arg, mamma va arg, syster va söt och bajsade ut mitt fina pärlhalsband.

Men jag minns hur stolt jag kände mig när jag var med far. Han va på något sätt min största idol... jag ville han skulle se mig på samma sätt jag såg honom. jag var så stolt när jag såg han le, skratta och berömma mig. de va mest när vi va själva... jag vet hur de svartnade när våran egentid på isen försvann när syster skulle med. hon kunde inte ens åka skridskor. hon satt ledlös på pappas armar som körde henne på isen. hon försökte inte ens lära sig. hon sparkade bara med benen och hade jätte kul med pappa Jag började avancera min moves och skrek på pappa att titta på mig....

"ja ja de är jätte fint" när han sa det tittade han inte ens.

jag som trodde att detta var hans om min egen tid. bakom ica butikens fotbollsplan i Hagsätra.
vi fick hockey klubbor... Thessan och en till såklart. Jessica.

Nu låter det som jag avskyr min syster... till viss del gjorde jag väl de då. Jag förtod ju inte. för jag såg henne som ett hot som tog bort min familj.

Jag ville till farmor och till farfar. där fanns mitt .... för nu fanns inget som var mitt längre. Mamma, pappa, rummet, alla saker, tiden med familjen, allt det som va vanligt fanns inte...

. bondgården, djuren, naturen. där var min fristad.
de funkade till och med ganska bra när mor och far va där. då kunde jag testa mina gränser för då hade de inte samma tid att hålla koll på mig...

Som 4 årig tjej som haft sina rutiner i ett redan kaosig värld, så vart detta något överväldigade
 och jag tror att om man hade förberett denna tjej och familj på vad saker kommer innebära hade saker ch ting sett annorlunda ut. Hur tänker en förälder när sitt barn agerar så här?

Tänkte de någon gång att de va något så mycket mer än vad de själva hade vetskapen om?

Men om det inte hade vart för mor och far och lillasyster, hade jag aldrig blivit driven som jag vart. och grym, om jag får säga de själv. I och med deras liv med arbete lillasyster m,m s kände jag mig utanför, dålig... jag kunde ga dragit mig tillbaks och blivit innåt men jag ville kämpa för min familj. kämpa för far och mor,,, att de skulle va stolta över mig.

för jag kände besviken varje gång jag tappade kontrollen. känner förnedringen att inte va förstod. min familj är mitt allt. och jag kanske är orättvis idag emot dem. men detta är sanningen från barnet Thessan. Hon finns kvar med dessa känslor och minnen, de kan va osammanhängande, olika tidperioder och kännas vara en osanning för omgivningen. men detta är min sanning. mina tankar och reflektioner.