Sorg

Vad menas med sorgearbete?
Uttrycket står för den stora ansträngningen att inse förlusten och att leva vidare. Det betyder inte att den man förlorat ska glömmas. Sorgearbete kräver mycket energi, och är på så sätt ett rättvisande namn på den mödosamma bearbetninga av förlusten. Därför är sörjande människor ofta mycket trötta.

Man brukar tala om sorgens faser. Vilka är de?
Vi människor är olika och kan också reagera mycket olika vid en närståendes bortgång. Men det finns ändå vissa drag som är gemensamma i de flesta människors sorgearbete. Dessa faser utgör inte avgränsade perioder i sörjandet, utan växlar fram och tillbaka.

Chockfasen
Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det kan vara svårt att fatta att den man älskar är borta. Man kan gå omkring som i en bubbla och ha svårt att ta till sig det som har hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid.
Reaktionsfasen
När chocken släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat. Denna fas kan vara i veckor eller månader
Bearbetningsfasen
Nu tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
Nyorienteringsfasen
Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.
Vilka psykologiska reaktioner är vanliga i sorgen?
Ensamhetskänsla präglar starkt den vanliga sorgebilden. Den kan vara länge och kanske aldrig upphöra. Tanken på en framtid utan den som dött kan ge hopplöshetskänslor och missmod. Nedstämdhet, ängslan och gråtattacker är vanliga reaktioner, liksom rastlöshet, oföretagsamhet och ointresse för allt omkring en. Många tycker att minnet och tankeförmågan sviker under den första tiden efter dödsfallet. Koncentrationssvårigheter är vanliga. Påfrestningarna i samband med förlusten ger också ofta stressymtom såsom irritabilitet, oförmåga att fatta beslut och utbrott av ilska och avoghet.

Man tycker inte att man är sitt gamla jag och kan undra om upplevelsen av sorgen är normal. En del känner, förutom sorgen, skuld för att inte ha räckt till under sjukdomstiden. Andra bär på självanklagelser för vad de sagt eller gjort under den sista tiden. Somliga kan också känna sig mindre värda utan den avlidne.