Jag trodde det skulle bli lättare efter att farfar gick bort, som liten tänkte man att de va ju han man tyckte va mest snäll och när han kom till himlen vart jag jätte arg och jätte ledsen.
Men så är det inte. Detta är nog nästan värre. Se sin älskade plågas sakta in in i döden. Jag pendlar mellan flera olika personligheten. Den ena som är ångerfull , arg och sviken att man inte kan få säga hej då med ord och kramar, den andra har ångest och spyr när ångesten kommer ned till magen att veta att hon ligger där och lider och det enda hon vill just nu är att dö.
Den själviska sida skrämmer mig, den e så självisk att den ljuger för sug själv att det blir bra och går då under när man får dåliga besked.
Resan har redan börjat för mig och jag vet inte när den ska gå över. Det är så himla hemskt att invänta döden när man inte kan vara med personen som varit Klippan i ens liv?!
Man har ångest över hur jävla ensam hon måste känna sig där medan fan faktiskt har det bra på jobbet och glömmer henne.
Vad är jag för hemsk person? , jag vill aldrig hem längre, där väntar helvetet med all ångest i ett rött paket.
Om jg kunde skulle jag vara där vare dag och hålla henne fast hon sover, om jag hade kunnat skulle jag vart oftare hos henne men jag kunde inte.
Jag va tvungen att vara självisk för tt jag själv skulle överleva med jobb hem familj. Om jag kunde skulle jag delat mig för länge sen.
Men ändå vrider och vänder man sig för att försöka ge en skulden att man kanske kunde ha knölat in att åka till henne oftare, jag har ju lyckats med det nu när hon blivit sjuk!
Det som gör mig ledsen nu är att jag inte får prata och hålla om. Jag visste inte om att när vi alla va på korttids boendet var det sista gången jag fick prata, skratta och kärleksnagga och få hennes pussar man måste be om för att få.
Jag vet ärligt talat inte hur detta ska gå om man tänker på hur man mår nu, så länge hon är vid liv lever mitt hopp att säga ett värdigt hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar