Jag var hemma hela förra veckan av migrän, ont i fot, rygg och axlar… de roliga va att ena dagen var det migrän, andra axeln, tredje ryggen och sen allt …
Jag har gått med detta ett tag igen… i ca 3 månader med glatt humör och försökt att gå upp stark, försökt att städa och orka lyfta vika torka golv diska fast det bara skrikit nej. Det har gått för jag har bitit ihop, jag har inte vågat berätta för ingen förstår.
Idag rann allt över och tårarna kan inte sluta. Nu har jag ångest att jag är borta från min praktik som jag älskar, jag har ångest att hemmet blir allt mer stökigt, jag får panik att jag allt mindre kan kontrollera mitt humör och får allt mer panik att jag känner mig så ensam i detta och inte kan prata om detta utan att känna mig som en tönt, mes hypo, larvig, överdriver, överkänslig….
allt knakar, låser, smäller, ilar, strålar, pirrar, värker.
Vissa rörelser kan ge mig en ny smärta på ett nytt ställe.
Jag sover även väldigt dåligt… jag sover mycket men det är oroligt, svettigt med drömmar. jag vaknar aldrig utvilad. ibland kan jag ha svårt at somna pga av smärta, att det gör ont, trycker, ilar, pirrar och ibland kommer jag inte upp för att det gör för ont. När migränen sätter fart kan jag inte somna…
Allt detta tar på psyket OCH JAG VILL BARA MÅ BRA! Jag tycker inte synd om mig själv men ibland blir man så trött…. man blir så arg för man känner sig så jävla klen och får panik för att jag känner att alla tror att jag hittar på, försöker hitta sympati.
Jag kan säga en sak, jag söker inget gulli gull eller att det är synd om en men vill hellre ha de och känna att man inte är så misslyckad och dum när folk högt tänker att allt är psykiskt, att det är överdrivet, att det alltid är fel på en… när jag inte visar att jag har ont vilket jag oftast gör märker de inte men när jag inte orkar känns det som världens klagar och jag får panik och känner mig misslyckad och blir arg på mig själv!
Fan fan fan fan… det är nu man ska vara ensam i en liten torpastuga så man slipper lägga allt gnäll på de nära… dessa stunder när jag inte orkar som nu vill man bara bli glömd för det som mest tar knäcken på mig är att omgivningen blir trött.
det hade kanske vart skönt att ha en vän som kanske “tillät” mig att ha så hör ont och kanske förstå att det är ett helvete och kanske få hjälp med saker utan att känna att man latar sig, larvar sig och utnyttjar och fular situationen…. jag är trött nu på riktigt…
jag har panik och kan inte sluta skaka för att det inte hittar något och inte kan hjälpa mig… Richard har många gånger sagt att under dessa perioder att han inte skulle orka och det ger mig panik också! allt ger mig panik! vad hade jag gjort om jag inte kunde skriva nu….så skönt att skriva men känns ändå otillräckligt men det fyller en viss tillfredställelse att få ner de mesta så man kan se… för ibland är det svårt att beskriva i tal och även i skrift.. oftast båda två och just nu är det båda två men detta underlättar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar