Idag pluggade jag verkligen som fan på engelskan så det bara knakade och jag kände mig verkligen så självsäker på något sätt när jag gjorde rovet innan jag åkte hem… jag tittade om och ändrade om hela tiden.
Men Anna-Karin såg direkt att det bara var att göra om… igen. Dom här jävla presens! Jag gjorde ett helt fel kapitel då jag skrev “My feet is bleeding” men det skulle vara det där jävla are:et då fötter alltid är två.
Ja, ja… jag skulle i alla fall få fredagsmys med älsklingen med flygande Jakob och film… trodde jag. När jag åker förbi gullmarsplan ringer han och säger att han hade bokat upp sig med Ola sen tre månader tillbaks och glömt bort… Glömt bort en kväll de bara har en gång om året.
Vad fan ska man säga. Klart han ska åka! Han jobbar hela jävla dagarna och så blir jag sur för det här utan som helst anledning… jag är, eller var exakt lika dan förut. Bandy, skola, farmor, hemma, bandy, matcher… Vad har jag för rätt att va sur för? Ingen egentligen… men de vart för mig en väldigt bitter kväll med dåligt resultat i skolan, käkarna är uppsvullna och migränen är värre än förut och magen skriker.
Trotts min rädsla att jag kan ha reumatism så längtar jag ändå att få slippa mitt helvete med käkarna och huvudvärken… jag kan även få svar på alla mina andra problem som bara kommer hipp som happ.
Äckliga människor som röker i trapphuset?
Måste gå och lägga mig då något CP röker i trappen eller bredvid våran lokal för det stinker fimp i hela jävla lägenheten känns det som, kan vara lilla luftluckan i köket som de läcker ur om någon röker inne. Värsta jag vet! Jag vet att när mamma rökte på balkongen (Ballen, som jag och mamma uttrycker de.)och jag låg och sov kunde jag vakna av de… men själv så kunde man blossa och ha sig men ingen annan fick göra de… eller något.
Nu märker man att jag inte tagit min kvällsdos då alla mina tankar bara för runt i en stor massa med massa skit.
Käka har jag gjort också. Fy fan va dåligt man mår. Både i magen och i själen. Jag vill ut och träna men får inte göra det förrän jag är färdig med utredningen som kommer ta hela sommaren och hösten. Jag svälter mig själv och verkar inte så förtjust i mat men när jag väl äter vräker jag i mig… det e som om kroppen aldrig har sett, eller smakat på något liknade. Som om ett djur inom mig försöker äta så fort så ingen annan hinner ta något eller upptäcker mig. Som en synd… eller nått.
Saknar dessa två akrobater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar