Hur ska man säga? Vad ska man säga?

Att man inte orkar leva`? Att man är så jävla trött på allting och bara vill fly? Hur ska mansäga till en man älskar att man inte orkar…

Jag kan inte sluta  gråta och kan inte sluta tänka. Tankar, känslor och minnen  som snurrar rubt ich jag vet inte vart de börjar eller lsutar eller om det är i någon ordning. Allt är bara kaos. Jag orkar inte göra något, jag orkar inte ens äta, jag orkar inte le eller förklara. Jag är bara så less på mig själv. Att jag är som jag är. Jag vill va som alla andra. Jag vill ha och kunna ge, kärlek och trygghet. Men jag lägger bara min tyngd på alla andras axlar. Jag har ingen ork och jag vill inte att de ska göra de häller. Jag vill inte vara en som snyltar eller en som ger dålig energi.

Jag är så jävla misslyckad! Jag fixar ingenting. Om jag inte är sjuk är det kroppen. Detär alltid fel på mig, fel i mina leder, ben, muskler, migrän, dålig syn, dåligt immunförsvar, trasiga käkar, känsliga öron, mina sjuka rutiner som kan vända upp och ner på min värld.Jag är bara massa hinder för andra människor. I hela mitt liv har jag vart ett jävla mobb offer och många tor att man hatar dem.. men jag bara förstrå dem. jag har aldrig tyckt om demsm gjort mig illa…inte någon. för jag vet vem, jage… en konstig jävle som betyder problem. Varför i helvete finns jag för kan man undra sig. Allt hade vart så frid om jag försvann den dagen jag hade beslutat mig.. pappa trodde han räddade mig men ger bara fler problem… folk som är i min närhet. Om jag inte hade funnits hade inte Richard behövt jobba och vara arg för två. Om jag inte hade funnits hade mina vänner vart ute och haft kul. Om inte jag hade funnits så hade inte mina föräldra behlva känna ansvar till ett stort barn.

Jag har ingen livsork, jag vill men ändå inte… att gå ut i fem minuter verkar jätte lätt för vissa. men jag fixar det inte.. jag fixar inte att gå ut… varför? Va fan gör jag på denna jävla jord!!! skapar problem. jag orkar inte kämpa mer..jag orkar inte… vet inte vad jag ska göra. eller vart jag ska ta mig till.. jag får panik, får inge luft allt e bara kaos. fast jag bara ligger och latar mig så är det kaos… hur går det ihop? Hur kan en full frisk människa som bara ligger bli slut på ens tankar… sitt shat på sig själv och frustration… klart ingen förstår mig… de ser mig bara som lat med undanflykter och massa skit.. bortskämd nästan till och med som har världens finaste kille som jobbar som ett svin för oss och vad får han.. hur orkar han.. varför i helvete är han ens kär i mig..