Igår natt fick jag sova på soffan uppe så jag slapp känna ensamheten på samma sätt som i källaren. Nu när pappa kommit hem så får jag ta mina rädda steg ner till den mörka och kvävande ensamheten.
Alla sover och paniken kommer fram allt mer och mer!!! Känner mig så jävla ensam, känner mig så liten, känner mig så svag.
Hur kan man vara så ledsen och förstörd? Hur kan man? Jag är verkligen ett jävla vrak på havets djupaste botten och det känns just nu som om ingen kommer att hitta mig... ju längre tiden kommer gå dessto mer förmultnar man bort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar