Jag och Vovvisen var ute och tog en prommis… eller… Vi gisk till stranden, kastaste boll och tog springspåret och sen tillbaka.
När vi kom till vattnet fanns det inga lampor, jag ser inget och vossingen drar och ett hemskt skri kommer. I munnen har han fått tag i en fiskmås unge som han som tur var bara “lekte tag i” En stund på min axel och en koll på vingarna fick ungen flyga iväg från en liten putt. Nu tror jag inte den är lika tam som den förmodligen va. Jag ringde vildjouren som gav mig en utskällning då jag frågade om det inte va bäst om de tog hand om den då den va så himla tam. Dum som jag va, var den då på min axel och började prata mot telefonen som hon då hörde.
(Måste säga att jag vart kär i den tama och keliga lilla dunbollen)
Om inte Dixie hade bitit tag i ungen tror jag fan i mig den hade gått fram till katten också som då inte hade slutat lika lyckligt. Man ska aldrig mata eller ta en unge. Jag var så dum som gjorde de men fick mitt utskällning av tanten i luren.
“Måsungar är så kallade borymmare vilket innebär att de frivilligt och av instinkt lämnar boet ganska snart efter kläckning. Ett dygn eller så ligger de nog kvar, men sedan väntar vida världen utanför boet.
Ungarna finner efterhand sina favoritplatser på marken. Härifrån tigger de och påkallar därmed föräldrarnas uppmärksamhet. Deras läten är lika personliga som våra, det vill säga att varje unge/förälder känner igen de sina när de kallar. Måsskri är alltså inte ett uniformt oväsen utan ett sammelsurium av unika röster! Ungarna är flygfärdiga efter cirka sex veckor men matas ytterligare en tid av föräldrarna – en dryg vecka gissar jag. Sen väntar ett liv på egen hand.”
Nu sover sötnosen så fint då vi kom hem för tio min sen och vart ute sen 20:40.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar