Min braiga start på dagen

Gårdagen

Igår kväll efter jobbet kom jag hem till två galna monster. Att kolla den sista halvtimman på Grey’s Anathomy var ju inte den avkopplingen jag hade väntat mig då Ludde busar och Albin piper vid dörren.

När de slutar går vi ut och de springer iväg med en jädra fart och då tar vi vägen hem till Cicci.

När vi kommer hem till Cicci möts vi av massa skäll och pussar för att sedan vänta in Mia och Smulan.

Vi ska nämligen till Saras skola som har nobelmiddag och uppvisning av deras uppfinningar, det var kul, nervöst och lite medlidande till alla duktiga elever som alla hade hittat på bra lösningar och nya uppfinningar.

Vi tar våran springrunda runt fotbollsplanen och smulan och Mia följer med oss på te och kollar på äntligen hemma och Ceasar Milano- mannen som talar med hundar.

Richard kommer efter tio tiden med mat och vi sitter och glor på film som han valt och somnat till…

Jag är dock pigg och lägger mig i vardagsrummet och vänder mig mot Tv:n när klockan passerat 02:00.

Morgonen

03:28 gnäller Ludde vid dörren och efter en kvarts gnällande går tar jag på mig Richard stora, blöta skor och jacka. Under detta är det tunn tunna pyjamas byxor och en topp för tuttarna.

Det är kallt som fan men killarna är på hugget så vi kommer hem 04:10 då jag märker att porten är stängd och låst.

Det är två sandbilar som kör som dårar mot oss och efter samtal och snö kastning mot och skrik måste vi springa. Denna procedur upprepades va tionde minut tills vi gav oss vi fem och jag går upp mot tunnelbanan med öppen jacka där jag hundarna, visar magen, och de för stora skorna och illröda öron, näsa och händer.

Hän släpper förbi mig genom spärrarna så man får sätta dig på en kall bänk med en metro som dock aldrig lästes då jag hade två hundar som bråkade om jackan.

Tiden gick väldigt långsamt och när klockan närmade sig sex kom vi till slut hem och in i porten.

Väl hemma vaknar Richard av att Ludde gnäller då de inte finns vatten. Han säger då att han har svårt att sova med ljudet av sandbilarna och då visar jag han fönstret som var täckt med snöbollar och hans mobil med missade samtal.

Jag kurar in mig till Nyhetsmorgon med te och mackor tills Molly kommer och får då bråttom iväg till sista tunnelbanan.

 

Jag hittar då inte nycklarna och ber då Richard leta. När jag väl sitter vid tunnelbanan och ska ta fram garnet kände jag något dovt, som en plånbok och vad låg då där?

 

Jo, längst ned i innerfickan låg nyckelknippan som jag alltid lägger i vänsterfickan. Men gårdagens kväll gjorde de svårt för mig att föra ned dem då kardborrbanden skar mina frusna händer så man gjorde en fuling och la dem i en ficka man aldrig hittar.

Jag kan inte mer än att skratta. För lite kul e de och undra va killen som satt bakom disken på SL tänkte.