06:00-09:00 = för lite sömn

Ja, vad vill jag skriva?

Jag är som sagt vaken efter Angelica och Rubbans söta påhopp. Gårdagens trevliga middag slutade inte som vi hade hoppas i och med detta hopp från tunnelbanan när bi gick under bron.

Men kvällen slutade inte där, fortsätta var vi tvungna att göra med att få in alla saker och även byta soffa. =)

Jag tog ut mina sista pengar på kontot innan och lämnade en skuld på 50 kronor vilket jag aldrig gör sådan men något undermedvetet ville väl att jag skulle göra det. Av 500 kronor åt jag och drack för 300 och hade då 200 över. En rätt enkel matte.

Men när man väl kom hem kom alla dessa griller i huvudet… Vem var denna människa? Varför gjorde personen detta? Tänkte personen i säga så långt som att han/hon kan ha förstörd andras liv med att bevittna denna händelse, var detta meningen? vad ville han/hon säga?

Jag sörjer över föraren vars svettiga, likbleka blick virrade i båset och försökte att inte titta under tåget.

Vi vart hela gänget nog lite paralyserade fast mamma gapar att vi ska gå därifrån för att vi inte ska se… men något håller oss kvar.

Kanske skulle vi vara kvar för att bevittna detta, skriva om det, eller kanske bara vara där för jag är den enda som hade stake nog att säga till äckelungarna som skriker och filmar när en kroppsdel plockades upp mellan skynkena där de hade missat att dölja sikten.

När klockan närmar sig halvfyra kastas stenar upp på våra fönster och där nere gapar en pruttfull Richard. Min första tanke va. “Nej, han har tappat nycklarna”

När jag kommer ned kommer en mörkhyad man efter och Richard ber om 200 spänn till Taxi…fan vilken tuuuur!!

Men det roliga var inte slut… Mobilen… Mobilen lyckades han sumpa på vägen hem och jag fick repetera om igen att den inte fanns i bilen vilket han inte ville inse. Taxi chauffören blir allt mer stressad som behöver gå och vi byter nummer. Klockan 6/6:30 kommer går jag och lägger men klockan 9 tyckte väl Rubban att de va dags att väcka mig då hennes dotter hade väckt henne… kääärlek…

Förlåt Calle och Angelica… men ni gör mig glad!